Kayo.

Inte bästa vinkeln, men söt ändå.

Det här är min hund Kayo. Kayo är en karelsk björnhund. Karelska björnhundar är ganska badass, så vet ni inte så mycket rasen då får ni lite information om dem: rasen kommer från Finland och har funnits i sisådär 120 år, men det var inte förrän på 30-talet som de blev avlade på på riktigt och de svart-vita valdes ut. Rasen användes primärt till att jaga björn inom ledhundsjakt, men nuförtiden är de mer ställande hund till björn, älg och vildsvin. De har ett bett på ungefär 104 kg och de är extremt modiga. I USA används de även till att jaga bort björn från ställen där det finns mycket folk..

Mmm, så ståtlig!

Karelska björnhundar är alltså jakthundarnas motsvarighet till the Terminator. De här är hundar som tar sig an björnar, så inte undra på att de beskrivs som modiga och självsäkra. Så det var väl bara givet att de skulle se så förjävla ståtliga ut som de gör. Kolla bara på bilden ovan. Man kan verkligen se att den där hunden sitter och filosoferar som djupa saker och skit i pauserna under jakten. O Fortuna spelas medan de i slowmotion jagar en farlig björn! De karelska björnhundarna räds ingenting!

Men då finns det ju Kayo. Eftersom rasen är så tuff, så har det smittat av sig lite på mig också när jag är ute och går med henne. Jag ser andra hundar och tänker "Pfft! Min hund använder din hund som tandtråd!" och så high five:ar jag och Kayo och går vidare. Men idag fick jag erfara att Kayo visst var rädd för något. Inte en monsterbjörn, inte en älg med dubbelt så stora horn som vanlig, inte ett viltsvin med nedblodade betar. Hon var rädd för den här:

St: Olovskyrkans reklamskylt.

Jag vet inte om det är för att hon haft en traumatisk upplevelse som valp där en reklamskylt var inblandad eller om hon är extremt ateistisk och allt som har kyrkan att göra skrämmer skiten ur henne eller vad annat det kan tänkas vara. Men jag tycker ändå att en BJÖRNhund inte ska vara rädd för en liten reklamskylt.