Lite klagerier och ett erkännande.

Nej men, hejsan! Jag hade ju tydligen en blogg att underhålla, men som blivit lämnad ensam ett tag nu. Jag ursäktar mig med att jag jobbar nästan varje dag och när jag inte gör det så har jag inget att skriva om eller helt enkelt inte orkar. Just nu kommer jag hem från jobbet och kan knappt hålla ögonen öppna. Fy fabian. Men det hade kunnat vara värre, jag hade kunnat inte ha något alls att göra om dagarna. Fast nu medan ordinarie teamleadern är på semester måste vi stå street på grund av dålig bussförbindelse till ställena vi ska jobba i och det är inte alls roligt. Precis, jag är en sådan där tönt på stan som står med en pärm och som folk mest stör sig på. FOLK LÅTSAS PRATA I TELEFON OCH TAR STORA OMVÄGAR FÖR ATT SLIPPA PRATA MED MIG! Och de är inte ens diskreta! Om de till exempel ska låtsas prata i telefon, så går de till ungefär såhär: de ser mig och märker min pärm och min Röda Korsethuvtröja, de vill inte bli störda "Ring, ring. Oj nu ringde det visst. Ser du hur jag pratar i telefonen. Oj, oj, vad upptagen jag är. Prat,prat,prat. Visst ser du, välgörenhetsmänniska, att jag pratar i telefonen?" och så går de och tittar på mig för att försäkra sig om att jag sett att de inte kan prata med mig. Jag är inte dum och det där är inte direkt oscarsvärdiga skådespelarinsatser. (De ger inte Meryl Streep a run for her money.) Jag ser nog vad ni försöker med, era luringar! Vissa har till och med fräckheten att stoppa undan mobilen medan jag fortfarande kan se dem. Men det värsta är när de inte ens orkar svara mig och bara går förbi. Jag har också känslor. Och ibland gör det ont, gott folk, så väldans ont. (Överdriver nu, men man får dålig energi och känner som oengagerad.)

Jag kan ju förstå att det inte alltid är roligt att bli störd när man går på stan, men det är otroligt själkrossande att gång på gång bli tittad på som om man vore värsta skurken. Och det jag gör är för välgörenhet, så inte kan jag väl klassas som en skurk? Ni behöver inte ens bli månadsgivare, (men ni får gärna bli det) ni kan ju liksom i alla fall prata med mig lite grann. Where's your humanity?

En liten gladare punkt är att imorgon ska jag träffas upp med Villemo, aka Villmeister, och umgås. Woo, jag är glad över detta! Det var oförskämt länge sedan vi umgicks, så det är ju faktiskt på tiden. Nu ska jag fortsätta lyssna på musik som jag inte direkt skyltar med att jag lyssnar på (kan inte säga att jag skäms över den, eftersom jag sagt tidigare att jag inte tror på guilty pleasures) och läsa klart Small Island av Andrea Levy och sedan ska jag äntligen sova.

P.S. Det är One Direction jag lyssnar på. Kom inte och ljug om att ni inte blir det minsta berörda av Little Things eller att She's Not Afraid inte får er att vilja galendansa!