I'm sitting here looking at the TV and burning holes in everything that I get.

Chris Miles.

Klockan är snart halv två på natten och jag ligger klarvaken. Mycket på grund av ett rövhål till fågel som vägrar sluta kvittra utanför mitt fönster. Men även på grund av... ja, jag vet inte vad som mer är anledning till min sömnlöshet, så jag tänker skylla allt på fågeln. Jag hatar honom/henne. Så jävla mycket. Dö. Men eftersom det inte brukar gå att ligga och försöka tvinga sig till att somna, så ska jag snart sätta igång ett till avsnitt av Skins och hoppas att det får mig att bli sömnig.

Jag återupptäckte Skins i lördags och har lyckats se klart hela första säsongen. Jag slutade se det efter andra säsongen, då de bytte generation. Jag var så arg över att de originella karaktärerna blev utbytta mot nya (speciellt du, Chris Miles. Du var alltid min favorit!) att jag vägrade följa den något mer. Jag är väldigt bitter över det där fortfarande. Men åh, Skins, det är så överdrivet, stiliserad och dramatiskt och jag älskar det. Det mesta av handlingen är inte alls verklighetstroget, men det gör absolut ingenting. Jag bölar och skrattar och sitter klistrad ändå. Mycket för att Chris får så himla bra och sorglig handling i andra säsongen. Plus att jag är lite kär i den skådespelaren. (Som även är Gendry i Game of Thrones. Schwing!)

Sedan har serien jävligt bra soundtrack.