Now, when I die, bury me in my straight-leg britches, put on a box-back coat and a stetson hat, put a twenty-dollar gold piece on my watch chain, so you can let all the boys know I died standing pat.

I ren protest mot dagens samhälle och dess sjuka och förvridna skönhetsideal, där smalt är ett måste, så traskade jag iväg och köpte en godispåse och en coca cola. Det var även lite för att lindra mitt pissiga humör, men det behöver vi inte fokusera på. Det känns bättre att tänka på mig själv som en aktiv förkämpe för kramvänliga och hälsosamma (Shut up! Socker är nyttigt...) kroppar än som en kvinna med ett sjukt sockersug.

Det gjorde dock inte så mycket för att förbättra mitt humör. Dessutom pratade jag med mamma och hon berättade för mig hur stor Harry har blivit. Så nu känner jag mig som en sådan där förälder som alltid missar milstolpar i sina barns liv. Det är inte så man ska bete sig när man skaffar katt.

Så nu sitter jag här, lite lätt illamående från allt godis, och känner hur mycket jag vill gosa med Harry och gråta och säga hur mycket jag älskar honom och hur jag har saknat honom.

Men nog om ledsamma saker. Cab Calloways version av St James Infirmary har spelats flitigt och den blir bara bättre och bättre. Jag vet fortfarande inte om det fungerar att lägga upp videor, eftersom det bara blir en ruta för mig. Men jag tycker att det är värt ett försök, eftersom låten är så förskräckligt bra.