En mamma bortskänkes.

En Katarina.

Jag har alltid varit mammas flicka, ända från det att jag var liten. I mina ögon har hon varit den perfekta mamman, som inte kan göra några fel. Har någon påstått att deras mamma är den bästa i världen, så har jag smålett och tänkt "Ja, du är ju tillåten din löjliga och minst sagt inkorrekta åsikt".

Men idag fick jag upp ögonen för vilken hemsk och kallhjärtad människa hon verkligen är. (Jag har sedan länge förlåtit henne för hennes hemska kommentarer mot George Harrison.)

Hon ringde mig nu under eftermiddagen.

Mamma: Jag har lite dåliga nyheter.
Jag: Jaha?
Mamma: Ja, vi var ute och gick idag med Harry i hans nya sele och koppel.
Jag: Okej.

Redan här bankar mitt hjärta lite extra hårt för vad som komma skall.

Mamma: Ja. Och han blev överfallen av en massa skator.
Jag: ... Okej...
Mamma: Så han finns inte mer.
Jag: ...

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag får en klump i halsen. Min Harry, död.

Mamma: Nä, jag skämtar bara!
Jag: Jag hatar dig! Jag hatar dig så jävla mycket! Gör aldrig om det där!

Vid det här laget strömmar tårarna ner för mina kinder. Dels på grund av tanken att Harry skulle vara död och dels för att jag är lättad att han inte är det. Inte tänkte jag på hur absurt det är att skator skulle anfalla Harry medan han gick med mamma och Samuel. Jag var upptagen med att försöka inse att han var borta för alltid.

Så om det är någon som vill ha en mamma, så har jag en ni kan få.