 |
| Så fager en karl! |
Eftersom det varken fanns sovplats över, (Marcus har kommit hem från Umeå och Angelicas kompis Evve sover över.) eller mycket plats över att vara på då Anna skulle komma och umgås med mig, så fick jag låna Lollo och Filips lägenhet, då de ändå skulle sova i Jörn under helgen.
Allt är prima med det - jag har till och med lärt mig hur man kopplar ihop datorn till TVn, så att man kan se nedladdade filmer på TVn. (Heh, inte för att jag, Lollo eller Filip någonsin laddar hem.) och jag har den mjukaste av sängar att sova i. Men då är jag ju som jag är, vilket kan ställa till det lite grann.
Om ni inte redan vet det, så är jag väldigt rädd och paranoid av mig. Minsta lilla ljud blir direkt till en seriemördare som vill skära av mitt ansikte och bära det som en mask eller ännu värre, som jag förövrigt inte riktigt förstår varför jag tycker är värre, ett spöke. Det kan gå till den grad att jag har skrämt upp mig själv så mycket att jag gråter för att jag är så rädd och övertygad om att ett spöke kommer uppenbara sig och ge mig en hjärtattack.
Ikväll har inte varit ett undantag, dock så har jag inte gråtit än, och enligt mig så kryllar lägenheten just nu av spöken som vill ha mig död innan gryningens inbrott. Vilket känns ganska patetiskt med tanke på att jag är en vuxen kvinna på 20 år och borde sedan länge sedan ha lagt ifrån mig dessa fåniga benägenheter som bara gör mig den stora otjänsten att få mig att gråta. Men alas, det kan inte hjälpas, för nu sitter jag här ändå, hur medveten jag än är om hur fånig jag är, och inte riktigt vågar gå och lägga mig fastän jag är trött.
Men jag kurerar min rädsla med George Harrisons ansikte, som inte är läskigt alls, och hans ljuva stämma, och det hjälper lite grann. Just den här låten fick mig att gråta, men av helt andra anledningar än att jag blev rädd. Skriven av Bob Dylan och framförd av George, det kan inte gå fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar