Come to me for I'm begging, darling.

När jag och Lollo umgås, så triggar vi varandra till att gå för långt med skämt, förtära onyttigheter, skratta åt sådant som andra inte finner roligt och allmänt vara odrägligt hyperaktiva till den grad att människor måste undra varför vi får gå lösa. Så den här veckan har inte varit något undantag. Fast den här veckan har vi triggat varandras lite lätta coca cola-beroende. Jag vill inte ens nämna, ännu mindre tänka på, hur många liter vi har tagit oss igenom.

Jag vet inte med Lollo, men jag hade i alla fall fått det lite i schack, så min kropp inte längre skrek efter coca cola om det hade gått ett litet tag sedan jag senast drack det. Men efter de där dagarna med Lollo och vårt  befängda coca coladrickande, så är det som om jag fått en kickstart tillbaka till mina gamla sätt.

Efter mindre än 36 timmar sedan mitt senaste glass, så är jag redo att utstå den dödligaste av kyla, den mest förödande av snöstormar, det sötaste av barn vars pengar jag kan sno, i jakten på an affär som säljer flaskor av den där åh så ljuvliga sockerpackade vätskan.

Det är nästan så jag funderar på att börja med crack för att bli av med mitt beroende.

Annars så blev jag rastlöst idag och begav mig ut på en promenad, vilket blev till en nostalgitripp. Från torget svängde jag upp mot St Olofs kyrkan och in på Kanalgatan, där jag har gått miljontals gånger till och från skolan och centrum. Efter Korv-Ivars, om det nu säger er något om vars jag befann mig, så svängde jag upp och kom till Getberget och min gamla gata och mitt gamla lägenhetshus.

Det enda negativa var att det var så fruktansvärt kallt att jag blev dödstrött efter att jag kommit tillbaka till lägenheten. Så nu får jag kämpa för att inte somna på tangentbordet.

Med den sista tepåsen använd, så vänder jag mig till Otis för lite värme.