Ugh!

Min kropp, tydligen.

Igår var min allra sista dag på Röda Korset och det känns lite sorgligt att jag inte kommer få jobba tillsammans med alla fina arbetskamrater längre men jag ser fram emot mitt nya jobb. (Som jag förövrigt fick, det nämnde jag ju aldrig.) Det bästa med min sista dag på RK var att jag och min teamleader hade slagit vad om att om jag snittade två värvningar per pass så skulle han hoppa i älven iförd kallingar och värvarväst. Jag behövde bara en värvning under min allra sista dag och jag fick en till slut vid sista huset jag gick till. Det var tydligen inte varmt i vattnet, men i mitt skadeglädjeshjärta var det sannerligen det!

Sedan har jag fått mig två health scares den senaste veckan. Det ena var två plötsliga svimningsanfall inom loppet av någon minut i lördags när jag var i Umeå, dagen efter fick jag fara in till vårdcentralen och ta blodtryck. Jag har tydligen 104 genom 61 i blodtryck, vilket är otroligt lågt. Det andra var när jag kom hem från Umeå fick jag mina resultat från blodprovet jag tog för att kunna donera blod. Jag fick avslag för att mitt blodvärde låg på 119 g/L (det ska ligga på minst 125 g/L för att donera blod) och för att jag hade för lågt ferritinvärde.

Så nu måste jag lägga om lite i min diet och äta mer järn och ännu mer grönsaker än vad jag redan gör. Jag måste dessutom motionera ännu mer för att få upp blodtrycket. Fan, jag kan ju inte påstå att jag är i min fysiska toppform men det känns trist att trots att jag tar rätt bra hand om kroppen, äter relativt bra och motionerar regelbundet, att den ändå inte ska må så bra. Man tänker liksom "Vad begär du, kroppen? Offerblod?!". Tydligen.

Sommarkänslor.

Jag var en sväng på torget med Villemo och fick nya Clipperteer, äppelcidervinäger (vilket är bättre för huden och mer effektiv än någon annan "riktig" toner/ansiktsvatten av löjligt dyrt märke), solskyddskräm med faktor 50 för barn (för jag tänker inte bli grisrosa i sommar!), nya sommarskor, öl och melon med mig hem. Så en väldigt lyckad tur.

Det är en sorglig dag när man inser att ens älskade converse all star är pensionsfärdig efter två års flitigt användande. Men som bilden ovan förtäljer så var det dags för dem att gå vidare. Det tar inte bort från det faktum att det var med tungt hjärta och ledsenklump i halsen som de åkte ner i sophinken. Farväl, älskade vänner, ni har gjort ett alldeles gediget arbete av att skydda mina fötter från grus, lera och regnblöta trottoarer. Gone but not forgotten. *cue single tear slowly rolling down cheek*

Nä, nog med sentimentaliteten, nu ska jag dricka öl och titta på brittiska TV-shower på youtube!

Taxi driver, be my shrink for the hour.

Majestätiskt blickande ut mot Skellefteå stad efter 8 km jogg.

Jag verkar ha tagit en omedveten bloggpaus i några veckor (månader?) utan att riktigt mena det. Mitt liv, som vanligt, ärr extremt händelselöst så det har inte funnits så mycket att skriva om. Jag jobbar, sover, äter, joggar, går ut med hundarna och kanske ser någon serie eller film då och då. Det är så mitt liv ser ut.

Idag hände det dock något som är värt att skriva ett blogginlägg om. Jag har sökt nytt jobb, intervjun var idag, och det verkar väldigt lovande. Som det ser ut nu så kommer jag inte fortsätta med Röda Korset efter majmånad på grund av dålig statistik. Det går väldigt dåligt för hela Skellefteågruppen så det är bara en tidsfråga innan det läggs ner helt och hållet. Jobbet jag har sökt är som personlig assistent och får jag det, vilket det verkar som jag kommer få, kommer min ekonomi vara rätt så säkrad nu i sommar och i framtiden, skulle jag inte komma in på de utbildningar jag sökt. Behovet är stort i Umeå också, så då blir det nog lättare att få vikariat där när jag flyttar om jag redan har jobbat ett tag. För flytta till Umeå ska jag, utbildning eller ej.

Imorgon är det dags för intervallträning för att bli en snabbare joggare. Det är pest och pina medan man intervalltränar, men skönare känsla finns det nästan inte när man väl är klar och känner det bra sortens smärtan i benen och man inser att man överlevde den här gången också.

Sedan har jag inget mer än det där att skriva om. Lämnar er istället med Frank Ocean som jag lyssnar löjligt mycket på just nu. Jag älskar honom.

Ja, men jag ångrar ju inte alls det här!

Jag väcktes av alarmet klockan 08:00 imorse och första tanken var "Nej, varför? Varför trodde jag att det här var en bra plan?!" och sedan grät jag lite. Planen var alltså att gå upp tidigt före jobbet och intervallspringa.Vi skulle springa fort som fan två gatulampsavstånd och sedan gå två gatulampsavstånd i snabb takt. Eftersom jag är mer av en långdistanslöpare som springer i sirap (jag är långsam med uthållig) än en explosiv Usain Bolt, så var dagen då det var dags att realisera planen ungefär lika välkommen som ett munsår. Inte alls, alltså.

Trots att min första impuls var att gråta, banna min egna idioti och dra täcket över huvudet och totalt skita i att jag försöker få bättre kondition och bli av med några kilon, så gick det faktiskt bra. Med bra menar jag att jag kämpade på trots att jag ville dö. För snabb, efter min standard, var jag bara de första två gatulampsavstånden. Det kommer nog ta några år till innan jag blir Usain Bolt.

Just want to see and spit the truth.

Mitt måndagsanlete.

Det är mycket möjligt att jag är bland topp tio av världens virrigaste människor. Inte för att stryka mitt eget ego nu, men jag tror faktiskt jag tar hem förstaplatsen. Efter att ha sminkat mig lite extra fint och fixat frisyren, (det är en messy bun, utan någon som helst hjälp från en hårmunk, thank you very much. Det tog sin ljuva, jävla tid för jag har egentligen varken ork eller intresse att lära mig göra uppsättningar.) för det är ju trots allt måndag och ska man överleva en internationellt erkänd helvetesdag så hjälper det om man känner sig lite snyggare än vanligt. Tycker jag i alla fall. Jag såg även till inte sova för länge för att jag skulle hinna äta både frukost och lunch och att allt skulle vara i ordning innan jag skulle börja gå mot jobbet. Sedan, tjugo minuter innan jag måste fara iväg, springer jag till datorn för att kolla på schemat hur många som jobbar idag så jag vet hur många makroner jag behöver packa med mig.

Och då ser jag det...

Jag är inte schemalagd idag. Jag är inte ens schemalagd imorgon. (Men det visste jag redan, försöker bara skapa lite spänning.) Jag liksom ba: "FML!!!1elva. Worst. Day. Ever.". Nej, okej, så reagerade jag inte alls. Jag skrattade lite och tänkte att ja, det här var väl alldeles typiskt mig. Så nu har jag slösat på både smink och hår. Får nog tvinga syster att titta på det och ge mig komplimanger...

Förövrigt så tycker jag om Elektrik Peoples låt Make Me A Bird.

I'm burning up a sun just to say good bye.

Jag bestämde mig för att tag sedan att jag skulle börja se Doctor Who - en brittisk science fictionserie om en tidresande utomjording - för "det här verkar ju roligt och spännande! Och inte kommer jag behöva gråta heller, så det blir ju uppfriskande.". Det är ju visserligen roligt och spännande, men då kommer man till sista avsnittet i andra säsongen och BAM! nu ligger jag i fosterställning och gråter så att snoret flyger ut ur näsan. Det här var inte det jag väntade mig när jag började titta! Det värsta var att jag såg det innan jag gick iväg till jobbet. Så jag fick snabbt torka tårarna, snyta mig och bättra på sminket innan jag gick iväg. När jag var framme så frågade till och med en kollega om jag var förkyld på grund av att jag var så röd runt ögonen.

SPOILER!
Han hann inte ens säga att han älskade henne också! *kryper iväg i ett hörn och fulgråter*
SLUT PÅ SPOILER!

Så nu vet jag inte om jag vågar se något mer Doctor Who. Jag skulle inte klara av om det blir mer ledsamheter som det jag idag fick bevittna. Att det sedan inte blir någon mer Rose Tyler är också förkastligt. Varför började jag ens se det här? Jag behöver inte all den här sorgen i mitt liv just nu. (Även om majoriteten inte är allt för ledsamt.) Men herregud, vad bra det är!

Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer.

Jag har inte riktigt accepterat än att jag faktiskt är vuxen. I mitt huvud så är jag fortfarande den där osäkra 16-åringen som precis fått börja ta eget ansvar för att hyran är inbetald och att det finns tillräckligt med mjölk i kylskåpet. Inte helt fri från ansvar, men inte helt vuxen heller. Visserligen har jag, hoppas jag innerligt för annars skulle det vara bedrövligt, tagit mig ifrån mitt tonårstänkerier i alla fall lite grann och blivit mer förnuftig och mogen, men vuxen? Redan? Jag kommer ju fortfarande ihåg hur det var att inte behöva tänka på hur mjölken tog sig från affären och in i mitt kylskåp, jag behövde bara vakna på morgonen och så stod den där. Så även om jag inte behöver tänka efter innan jag svarar "Jag är 22 år." när någon frågar hur gammal jag är, så finns det fortfarande delar av mig som är 16 år, som är 12 år, som är 8 år och säger åt mamma att vi måste dö samtidigt för att jag inte skulle klara mig utan henne. Jag har fortfarande färska minnen från tiderna då jag inte hade ett enda ansvar och därför är det svårt att inse att det här är det. Det här är vuxenlivet, trots att jag fortfarande är osäker och villrådig.

Det dummaste jag någonsin varit helt stensäker på (förutom den gången jag var stensäker på att dela luggen på mitten och färga den kolsvart var en bra idé) är att när jag fyllt vuxen så kommer allt helt magiskt falla på plats och jag kommer veta allt jag behöver veta och att det bara är att hålla sig fast i räkmackan jag kommer komma glidandes på. Jag visste inte att alla de där känslorna, all den där osäkerheten som jag hade som tonåring fortfarande skulle hålla sig kvar in i vuxenlivet. Det är ju självklart att bara för att man kommit in i tjugoårsåldern betyder inte det att man har svar på allt. Människor i tjugoårsåldern är i stort sett bara vuxna barn som febrilt viftar med armarna för att hitta rätt i en mörkt rum och gör sitt bästa att inte välta omkull något. I stort sett ingen i sin tidiga tjugoårsålder känner att de har full kontroll över sina liv. Och det är okej, för att allt det där osäkra kommer lösa sig och ögonen kommer anpassa sig efter mörkret så att det blir lättare och lättare att se vars man ska gå.

Det är därför jag gillar att deklarera. Trots att jag inte känner att jag har så himla mycket kontroll över mitt liv och trots att jag är inte känner mig vuxen, så får deklarationstiden mig att känna som om jag faktiskt är en fullt fungerande vuxen medlem i samhället. Då är jag inte längre det där barnet som smugit sig in på en fest för vuxna och låtsas som om jag är en av dem. Jag klarade just av en vuxengrej, en riktig vuxengrej, och jag varken dog eller grät och nu känns det som om jag faktiskt kan klara av det här framtill jag kommer till stadiet då jag faktiskt insett att jag är vuxen.

Jag älskar att deklarera.