Jag väcktes av alarmet klockan 08:00 imorse och första tanken var "Nej, varför? Varför trodde jag att det här var en bra plan?!" och sedan grät jag lite. Planen var alltså att gå upp tidigt före jobbet och intervallspringa.Vi skulle springa fort som fan två gatulampsavstånd och sedan gå två gatulampsavstånd i snabb takt. Eftersom jag är mer av en långdistanslöpare som springer i sirap (jag är långsam med uthållig) än en explosiv Usain Bolt, så var dagen då det var dags att realisera planen ungefär lika välkommen som ett munsår. Inte alls, alltså.
Trots att min första impuls var att gråta, banna min egna idioti och dra täcket över huvudet och totalt skita i att jag försöker få bättre kondition och bli av med några kilon, så gick det faktiskt bra. Med bra menar jag att jag kämpade på trots att jag ville dö. För snabb, efter min standard, var jag bara de första två gatulampsavstånden. Det kommer nog ta några år till innan jag blir Usain Bolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar