Well, the wine you drink is stained deep in your shirt and just like the sin in my soul.

Fagra Benedict i Third Star.

Okej, nu är jag tillbaka efter att ha fullt upp med mitt vuxenliv där jag gör vuxna saker så som att gå på utbildning inför jobb ... och titta på TV-serier och ja, sådant. Viktiga saker helt enkelt. Medan jag har haft fullt upp med att inte uppdatera bloggen så har jag hunnit med två dagars utbildning, en resa till Umeå för att träffa familj och byta däck på bilen under helgen och första riktiga dagen på jobbet nu idag. 

Jag var inte fullt så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Dock underskattade jag riktigt hur mycket promenerande jobbet involverar, (mental note, ta bättre promenadskor än converse nästa gång.) och nu känns det som mina ben ska ramla av. Inte hjälpte det heller att jag gick upp tidigt på morgonen för att gå långpromenad, där jag även joggade (!) en bra bit, så jag var redan mör i kroppen. Fan, fortsätter det såhär så kommer jag benmuskler som skulle gjort Arnold grön av avund! Så snart kommer jag börja göra entré genom att sparka ner dörrar bara för att få visa upp min imponerande benstyrka och ingiva respekt. Ingen dörr är säker.

Men nu ska jag slå igång Third Star innan jag går och lägger mig. För jag gillar att plåga mig själv med ledsamma filmer. Här har ni The Middle Easts låt Land of the Bloody Unknown, den är väldans bra.

And hey there, Mr. happy squid, you move so psychedelically.

Det har varit grått och småregnigt hela dagen idag, men jag gick ändå ut på en långpromenad längs älven. Välbehövligt. Vanligtvis har jag ingenting emot grått väder och lite regn, men när vintern äntligen försvunnit så vill man ju ändå ha varmt och sol om dagarna så man får känna att man lever igen. Men idag har det känts mer som höst än vår. Promenaden var trevlig i alla fall.

Jag börjar förresten jobba imorgon! Ahhhh! Nervöst. Jag kommer vara väldans skakis när alarmet ringer imorgon.

Men nu lyssnar vi lite på Devendra Banharts Little Yellow Spider, för den får mig att tänka på sol och grönt och det behövs.

 

This is kinda like Breakfast Club, right?

Medan i princip hela Skellefteå har haft fullt upp med att fira AIKs SM-guld, så har jag tittat på Community. För någon som inte är det minsta intresserad av sport, med undantag för vissa hästsporter, så har det varit väldans mycket mer intressant. Det är väldigt roligt och herrejävlar vad gammal Chevy Chase har blivit! Jag kommer ihåg honom från filmer så som Caddyshack och Vacation, så för mig har han alltid varit runt den åldern. Det är inte som med Steve Martin som ser ut nästan exakt som han gjorde i The Jerk, och det är över 30 år sedan. Men med Chevy så syns det verkligen att han blivit lite med åren.

I alla fall, Community. Jag har suttit och skrattat högt för mig själv och smsat Monika (hon som tvingade mig att börja se den) varje gång det händer eller sägs någonting roligt. Nu är jag redan inne på säsong två och Abed och Troy är mina favoriter. Speciellt Abed. Ett av det första han göra i första avsnittet är att citera The Breakfast Club, och fortsätter med referenser från film och TV så det är ganska omöjligt för mig att inte ha honom som favorit.

Så om ni nu ursäktar mig, så ska jag fortsätta se några avsnitt.

All that we've made will be swallowed by the earth

Jag trodde att det var över, men igår kom förkylningen tillbaka med dunder och brak. Jag kan inte prata utan att låta som om jag inte gjort annat än druckit whiskey och kedjerökt hela livet. Vilket jag definitivt inte har gjort. (En berättelse från min barndom, angående whiskey: jag och mina syskon var sådana barn som skulle smaka allt, så när pappa drack ett glas whiskey tjatade vi till oss varsitt knappt ett kryddmått whiskey. Pappa trodde att vi alla skulle tycka det var jätteäckligt och aldrig mer tjata om att få smaka. Mina syskon blä-ade sig och jag frågade om jag möjligtvis skulle kunna få en till. Så uttryckte jag mig också. "Fader, skulle jag möjligtvis kunna få en till?". Det fick jag inte.)

De säger att man inte vet vad man har förrän man förlorat det. Den här veckan har jag förstått vad de menar. Jag menar verkligen, verkligen förstått, jag har förstått det i mitt lillhjärta. Monika lånade min externa hårddisk i söndags för att hon ville ha något från den och om jag någonsin saknat något så mycket i hela mitt liv! Det är lugnt, tänkte jag, jag håller ju ändå på att följa Black Books på youtube ändå, så jag borde inte sakna den allt för mycket. Men då såg jag ut alla säsonger av Black Books och det har gått några dagar nu och allt jag har känt för att se har funnits på den. The despair, I tell you. The despair!

Sista punkten innan jag stänger av datorn för att läsa lite. Jag fick ett mail idag som berättade att jag börjar utbildningen den 24/4 nästa vecka och jag har pirr i magen. Som jag har sagt förut, så ska det bli skönt att ha något att göra om dagarna och få lön, men jag kommer dö lite av nervositet när den 24 är kommen. För inte nog med att det kommer vara ett nytt jobb, ny situation och ansvar, det kommer även vara nya arbetskamrater och jag lovar er, vi kommer måste presentera oss och sådant så som man gör för att lära känna varandra i början. Jag klarar inte av sådant. Jag blir blyg, darrig på rösten, försöker att inte vara blyg, sitter på helspänn och skämmer ut mig själv. För mina social skillzz är ungefär lika med noll när det kommer till nya människor. Eller människor som skrämmer mig. Eller bara människor som inte är mina nära vänner. Men hoho, det här kommer nog gå bra!

Nu, The Casual Vacancy och sedan kudden.

I don't think of you, oh do you think of me?

Hembakad köpestårta.

Idag var dagen jag skulle få veta om jag fick jobbet hos Röda Korset. Som ni kanske märker på bilden, så fick jag jobbet! Det är som en sten lyfts från mina axlar. En stadig inkomst varje månad och något att göra om dagarna. Nu får jag kanske känna mig lite vuxen.

Lollo fick även veta att hon fått sommarjobb, så vi köpte en tårta för att fira våra nya jobb. Jag pimpade även tårtan med min inte så stiliga skrivstil. Men till mitt försvar är det väldigt svårt att skriva stiligt med gelé. Så vi åt tårta och tittade på det senaste avsnittet av Game of Thrones. Kunde haft det betydligt sämre en måndag!

The Wonder Stuff, för jag blir glad av den här låten.

The man with the keys is king.

Andrew Scott är magisk.

Idag gick jag upp extra tidigt och städade alla golven och dammtorkade i lägenheten och nu tycker jag att jag förtjänar vuxenpoäng. Och en glass eller något.

Snart är Monika framme i stan och vi ska ha ett Sherlockmaraton. Finns det ärligare något bättre sätt att spendera en hel lördag på? Jag tror fan inte det.

If you're hungry for the sound of a lover saying sentimental things.

Jag tycker att Blossom Dearies musik är som våren.