Here's to every word that you ever wrote.

Idag ansökte jag för att bli pedagog inom engelska. Så förhoppningsvis kommer de inse att jag är bäst och låta mig inbringa en nyfunnen passion för detta vackra och viktiga språk för de unga och minst lika viktiga. Jag kommer vara deras Robin Williams och de mina Döda Poeter. Jag kommer vara deras Richard Griffiths och de mina History Boys. De kommer kalla mig för O Captain, My Captain och Hector, och jag kommer ge dem mod och viljan att lära sig. I slutet kommer den där ungen som inte kan skillnaden mellan "you're" och "your" att äntligen lära sig det genom mina lektioner och min uppmuntran och inte ett enda jävla öga kommer vara torrt.

Lite så tänker jag mig att det kommer gå till. Vilket ni nog också tänker, eller hur? Eller hur! Bekåås ajm dä mottafackin ingleesch mastaaah, yo! Efter den meningen, vem kan ifrågasätta mina engelskakunskaper?

Mitt kaffedrickande går bra förresten. Tänkte om ni undrar. Jag tycker bara det är lite märkligt att jag gått från att tycka att kaffe är fy och blä till att tycka att det är gott och känna mig som värsta mystanten medan jag dricker det. Det var samma sak med svamp. Hittade jag minsta lilla svampbit i min mat för ungefär tre år sedan så hade jag rullat runt på golvet och svurit om hur äckligt det var. Men så en dag vaknade jag upp och sade högt för mig själv "Hej och hå, nu gillar jag svamp!" och det gjorde jag. Synd bara att det är ett sådant fult ord, svamp.

Här har ni Tired Pony med en väldans massa Joe Gilgunmagi.

I just want to be there when the morning light explodes, on your face it radiates, I can't escape. I love you till the end.

Rory och Lorelai i Gilmore Girls.

Jag har gjort ett nytt livsstilsval - jag ska börja dricka kaffe. Jag tror det kommer från att vara runt 15 år gammal och sträcktitta på alla säsonger av Gilmore Girls tillsammans med min mamma. För er som inte har sett Gilmore Girls, och då har ni i så fall missat något jävligt bra, så spenderar de två huvudkaraktärena mycket av sin tid åt att dricka kaffe, vilket har gett mig en ganska romantisk syn på drycken. Så nu är jag Bea, kaffedrickaren. "Kolla", kommer de säga, "Där går Bea. Hon dricker kaffe nu.". Detta glädjer mig på något sätt, men jag vet inte varför. Det bara gör det.

Jag har börjat se ett irländskt kriminaldrama, Love/Hate, och det är så mycket irländsk dialekt på en och samma gång att jag bara sitter och dånar lite för mig själv. Hur är det rättvist att de får prata det bästa språket i världen flytande och med en sådan fantastisk dialekt? Jag älskar svenska och tycker det är ett vackert språk, men åh det engelska språket. Medan jag och min kära syster satt i vardagsrummet och kollade på ett avsnitt och jag dånade lite inombords, så vände jag mig mot Angelica och, totalt berusad av dialekterna, sa "Hörrudu, syster, vad säger du om att fara till Irland och hitta oss varsin karl?". Jag tänker mig en romans a la P.S. I Love You, utan en hjärntumör det vill säga, vilket leder till giftemål och lycka i alla våra dar medan min man spelar the Pogues Love You 'Till the End och Steve Earles Galway Girl för mig och är sådär snygg och charmig som Gerard Butler är i filmen. Så nu har vi tittat på hur mycket en vecka i Dublin skulle kosta med flyg och boende. Inget är bestämt, men tar vi oss iväg till Dublin skulle jag bli väldigt glad. Väldigt glad, indeed. Jag kan ju bli en irländare rikare.

Darling, this place is lovely oasis, where life's weary taste is unknown.

Den här bilden får representera Lollo, Monika och mig.

Denna dagen har spenderats i Burträsk med Monika och Lollo. Vi fick vara med och titta på under en repetition av en uppstättning av Pelle Svanslös som ettan teater på Edelvik ska spela och som Monika regisserar, vilket var väldigt kul. Jag har inte fått säga det här förut, för jag är vän med några från den klassen på facebook och de skulle inte få veta att det var Pelle Svanslös som de skulle få spela, men jag fick i uppdrag av Monika att skriva en dikt som Pelle ska ha skrivit till Maja. Så en av scenerna som vi fick titta på skulle innehålla just min dikt, så jag var väldigt förväntasfull och tänkte "Nu kommer den, nu kommer den! Wiho!" och skådespelaren öppnar munnen och ... Det där var inte min dikt. "Jaha." tänkte jag. Så jag gick fram till Monika och bara "Vet du vem jag är? I am the great poet of my generation, you fool. Du fick ju för fan ett mästerverk, yo!". Men det var bara skådespelaren som inte hade hunnit lära sig dikten utantill och bara drog på med något för att inte bryta scenen. Så den är fortfarande med! 

Jag märker, medan jag fick titta på repetitionen, att jag verkligen saknar det där att få skådespela. Nu var det så länge sedan och det kliar lite i fingrarna, även om jag vet att jag inte ens är i närheten en hyfsad skådespelare, trots min treåriga utbildning. Jag saknar att få göra konstiga teaterövningar, jag saknar att få repetera, jag saknar att få vara med i en uppsättning. Jag saknar det helt enkelt.

Hemma hos Monika byggde vi en koja av lakan och stolar och satt i den och spelade kortspel och pratade och skrattade och drack varm choklad. Sådana där tillfällen då allt känns bra och man slipper tänka på att man har en framtid att tänka på och man bara kan skratta med personer man älskar. Åh, sådant behövs. Den här bestämmelsen om att inte ha mer framtidsångest verkar inte gå så bra.

Hej hopp, här har ni Tea for Two med Blossom Dearie som är sådär behaglig och fin.

If I could just taste all of her wildness now.

Django Unchained.

Nu är det äntligen dags! Jag ska få se Django Unchained på bio. Jag tror Angelica fick dåligt samvete för att jag så gärna ville se den medan hon inte ville det, så hon bjuder mig och Lollo på att se den ikväll. Det är en Quentin Tarantinofilm med Christoph Waltz i en av rollen, så det kan inte vara uruselt i alla fall. Christoph Waltz, din skådespelande gud! Och han har skägg. Skägg! Jag gillar skägg.

Om ni förresten gillar fin akustisk musik, så kan ni ju trycka play på denna videon. Den har gått på repeat sedan igår.

And you know that there's a place in the sun.

Uggskor kändes aningen malplacerat på en adonis till kille med ett anlete likt en ängel och en hårman som Simba från Lejonkungen och en annars ganska så fräsig klädstil. Men där ser man, han gjorde ett modeval och han höll sig till det.

Var på bokjakt ännu en gång, då jag hade kvar pengar på mitt presentkort. Nu är jag stolt ägare till Alice's Adventures in Wonderland av Lewis Carroll, Kidnapped av Robert Louis Stevenson, Around the World in Eighty Days av Jules Verne och Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Books, I say!

Vi fick ett "Bra jobbat!" på städningen, så det var ju bra. Ägaren till lägenheten har praktiskt taget trakasserat Angelica  för att påminna henne om att det måste vara städat och fint inför värderingen. Det känns att vi städade i oändligt många timmar igår, ryggen värker och jag har träningsvärk i armarna. Trött är jag också, jävligt trött. Så nu ska den här damen ta och lägga sig ner och se ett par avsnitt av Misfits och tänka på hur förbaskat duktig jag har varit.

I'd give my body to be back again in the rest of the room to be alone with you.

Joe Gilgin som Rudy Wade i Misfits.
Jag misstänker att jag älskar honom mer än vad jag älskar mig själv och jag är okej med det.

Killen som äger lägenheten vi hyr ska ha hit en annan snubbe imorgon för att få lägenheten värderad. Så vi har storstädat idag, storstädat så mycket att jag är virrig efter all rengöringsmedel, storstädat så mycket att jag aldrig vill se en disktrasa igen, storstädat så mycket att jag aldrig mer vill höra ljudet av en dammsugare. Jag kommer aldrig vara densamme igen. Mina händer kommer se ut som russin för alltid. Men helvete, lägenheten är dösnygg!

Att vi är i stort sett klar med städningen, bara några golv som ska dammsugas och skuras, firas med morotskaka och säsong 4 av Misfits. Joe Gilgun! Herre min, vad jag älskar honom. Jag såg fyra avsnitt igår och jag är faktiskt ganska nöjd med serien än så länge, även om det bara är Curtis från orginalkaraktärerna kvar. Men de nya karaktärerna är bra och Rudy är asrolig och fabulös som alltid. Får jag nämna igen att jag älskar Joe Gilgun? Det gör jag i alla fall.

Sufjan Stevens har en rätt så behaglig låt, To Be Alone With You. Tryck play och lyssna, vetja.

I carried a watermelon.

Jag känner ett överväldigande behov att se Dirty Dancing. Det här är en sådan dag då jag behöver filmer som är fantastiska om än aningen ostig, och "Most of all I'm scared of walking out this room and never feeling the rest of my whole life the way I feel when I'm with you" och "Nobody puts Baby in a corner" och awesome slutmusik där alla i hela filmen ställer sig upp och dansar.

När jag var liten och såg den här filmen på en dålig VHS-kopia vi hade, som vi hade spelat in från då filmen gick på TV, så ville jag alltid vara Baby så jag skulle få dansa med Johnny Castle och bli lyft medan Time of My Life spelade högt sådär som i slutet. Jennifer Grey, din jävla lyckost som fått nakendansa med Patrick Swayze! Med ditt fantastiska ansikte och fantastiska hår och fantastiska slutklänning. Ja, hela du är jävligt fantastisk! Vet inte om det där fick mig att låta passivt aggressiv eller aggressivt aggressiv mot Jennifer Grey, men jag lovar att jag tycker om henne. (Men vi alla vet att det skulle vart jag!)

Men nu får ni ursäkta mig medan jag lyssnar på She's Like the Wind för femtioelfte gången idag.