Jag hade rätt. Jag var inte känslomässigt redo för Third Star. Så mycket fulgråt, åh så mycket fulgråt. I slutet hade jag gråtit så mycket att jag hade ont i halsen och ögonen. Men Benedict Cumberbatch var otrolig. Alla andra skådespelare var otroliga. Filmen var otrolig. Så det var värt det.
Men nu idag ska jag inte gråta något mer, för jag ska iväg till Burträsk för att umgås med Lollo, Monika och Jens för Halloweenfirande. Jag ska gå klädd som en fransyska från 60-talet. Och nu kan jag konstatera att sminka sig i 60-talsstil är betydligt mycket svårare än vad jag först trodde. Men det blev i alla fall helt okej för att vara första gången.
Benedict Cumberbatch, som är så vacker att jag vill dö lite.
Jag har bestämt mig för att se Third Star, vilket kan vara en exceptionellt dålig idé med tanke på jag är den blödigaste människan som någonsin levt på denna jord. Så jag ska göra mig själv en tjänst och tvätta bort mitt smink redan nu, för det är inte gjort för hardcore fulgråt.
Jag vet inte om jag är känslomässigt redo för det här.
För ganska länge sedan, medan jag fortfarande bodde i Karlstad, så laddade jag hem A Study of Pink, det allra första avsnittet i serien Sherlock. På grund av att jag redan följde en massa serier, så blev den ganska snabbt bortglömd, men idag såg jag på det för första gången. Åh. Herregud. Vad fan har jag missat? Ahhh! Den är smart, den är kvick, den är spännande och Benedict Cumberbatch och Martin Freeman är så jävla fantastiska att jag bara vill gråta. Alla dessa känslor efter bara ett avsnitt. Om resten är lika förbaskat bra, då kommer tårar flöda. Så bra är den. Och jag överdriver nästan inte ens.
Fast nu sparkar jag mig själv för att jag inte laddade hem alla avsnitt från både första och andra säsongen. Men sidereel finns, och det tackar jag för. Känns som Sherlock kommer bli mitt tidsfördriv den närmaste tiden. Och det har jag ingenting emot.
Får jag sedan bara tillägga att Benedict Cumberbatchs kindben, lockiga hår och halsduk får mina äggstockar att explodera. No lie.
Jag har sovit över Lollo och Filips lägenhet i en vecka. Eller ja, sovit över är lite väl långt från sanningen. Hållits fången mot min vilja är en aningen mer korrekt benämning av vad jag varit med om den senaste veckan. The things I've seen!
Det dumma är att jag borde ha lärt mig vid det här laget att om jag far dit så kommer jag inte få lämna dem på ett tag. Jag kommer dit, stannar tills klockan är kanske halv tio och Lollo frågar utifall jag ska sova över, och innan jag hinner svara så inflikar Filip med ett "klart hon ska". Sedan sitter jag där, med gapande mun och inser att jag just har blivit en gissla. Och allt jag ville var att utnyttja deras datorer för att kunna spela Left 4 Dead.
Det här kan vara mitt ego som talar, även om det säkert är sant, men det känns nästan som om jag är limmet som håller dem samman som ett par. Utan mig som deras gemensamma bästa vän, så skulle de inte vara Filip och Lollo. Så det är därför de vill ha mig där så ofta och får mig att stanna så länge. Att de sedan har förlovat sig kan ju då inte vara annat än min förtjänst. Limmet som håller dem samman, som sagt.
Fast om jag ska vara helt allvarlig, så är de två exceptionella värdar och när jag sover över där får jag en bautastor gästsäng (just det, bauta. I said it!) och spela hur mycket Left 4 Dead och the Sims 3 jag vill och jag får alltid sno parfym av Lollo. Så jag hade kunnat blivit tillfångatagen av betydligt värre människor. Typ Hitler.
Glömde förresten säga att jag har hämtat min externa hårddisk från Karlstad och jag har This is England, TIE '86 och TIE '88 på den och jag kommer se dem och jag kommer att gråta. Utan den minsta skam.
