Free from all you’re meant to be.

Killing Bono.

Killing Bono var väl ingen höjdare. Den var helt okej och väldigt rolig på vissa ställen, men inte direkt en "Wow!"-film. Men en sak som jag fastnade för var musiken. Speciellt Where We Want To Be, som är den klimatiska, Don't Stop Believing-aktiga, power låten.

Jag vet inte varför men jag har en förkärlek till musik som gjorts speciellt till filmer som handlar om band. Det är något som jag finner väldigt charmigt i de där smått töntiga låtarna. PoP! Goes My Heart, sjungen av Hugh Grant från filmen Music and Lyrics, låg till och med tvåa som mest spelade låten på min spotifylista där ett tag.

Det är inget jag är speciellt stolt över, eller skyltar med. Men jag anser att jag har tillräckligt cool musiksmak annars för att kunna erkänna sådant här och inte framstå som världens tönt. Eller ja, cool vet jag inte om andra tycker att den är, men jag gör i alla fall det.

Här har ni i alla fall Where We Want To Be. Lyssna, och sedan får ni döma mig hur mycket ni vill.

Grammatik.

Det där vill jag också göra på Ben Barnes, den snygga jäkeln.

Tog åt? Min grammatik är inte vad den en gång var. Självklart menade jag "gick åt" i mitt förra inlägg. Det GICK åt mycket mjölk. Tokiga, gamla Bea, tänker jag, medan jag håller mig för magen och skrattar gott åt mitt lilla grammatiska felsteg.

Vet ni förresten vem Hannas roligaste vän är? Jag. Hon skrev det själv, här. Det är ett ansvar jag är redo och tillräckligt begåvad för att mantla. För vi alla vet att jag är hilarious. Och bara för att bevisa det, här är ett skämt:

- Do you want to hear a joke about a pizza?
- Yeah, sure.
- Nevermind. It's too cheesy...

Jag förstår att ni är imponerade. Det är jag varje dag.

Killing Bono.

Jag och mamma begav oss ut på en promenad idag, medan det fortfarande är fint väder. Imorgon skulle det bli kallt och vara det i några dagar, så man måste ju passa på. Jag höll fan på att dö, det var så jävla varmt! Fy fan, jag trodde jag skulle kollapsa under vägen. Lyckligtvis överlevde jag, men det tog åt väldigt mycket mjölk för att släcka törsten efteråt.

Nu ska jag se Killing Bono. Den verkar rolig, så jag har lite höga förväntningar.

Tacos snart!

Well, if you want to say yes, say yes. And if you want to say no, say no.

Idag är en lyckans dag! Varför? Tre ord - tacos till middag. Det blir inte så mycket bättre än så.

Eller ja, det var ett ganska ljuvt ögonblick när jag slog mitt förra rekord i Bubble Spinner. Över 11 000 poäng. Jag är så jävla bra!

Här har ni en låt av Yusuf Islam, föredetta Cat Stevens. Visste ni att han är halvsvensk och har bott i Sverige? Lite roligt och onödigt fakta, så här på en onsdag.

This road will never end.

River Phoenix

My Own Private Idaho. Jag är inte helt säker på vad jag har sett, men jag gillar det. Väldigt surrealistisk på vissa ställen. Väldigt fin på andra.

River Phoenix är så otroligt vacker.

It's so easy to laugh. It's so easy to hate.

My Own Private Idaho.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckas, men tydligen så gör jag det. Jag smörjde in mig i solskyddskräm med faktorn 30. Man ska minst använda faktor 15 för att man inte ska bränna sig eller att solens UV-strålar ska skada huden. Så jag använder alltså dubbelt så hög. Ändå, efter mindre än en kvart i solen, är min rygg illröd. Det är inte menat att jag ska sola överhuvudtaget.

Men nu ska jag luta mig tillbaka och titta på film. Jag har Howl, Y Tu Mamá También och My Own Private Idaho på datorn, och snart har jag Outsiders också. Så jag har en hel del att ta mig igenom om jag ska se alla ikväll.

(Jag har även första säsongen av Gossip Girl, men det är inte lika coolt som de andra filmerna. Men man får gilla töntiga saker också.)

Y Tu Mamá También får bli en annan gång för, för den är på spanska och hade inga undertexter fastän det stod att den skulle ha det. Lögnare!

Du drömmer om något fint, jag ser dig småle.

Idag var jag vid Kroppkärrsjön med mamma och tog mitt första dopp för i år. Det var otroligt kallt först, men sedan vande man ganska snabbt och då blev det riktigt härligt. Mamma ville dock inte doppa sig, hon nöjde sig med att stå med fötterna i vattnet och hålla min handduk. Den fegisen.

Om det är lika fint väder idag, så ska vi fara dit igen. Då kanske jag till och med får lite färg, även om jag har sedan länge accepterat det faktum att jag inte blir brun.

Men hoppet är det sista som dör.

Här har ni en vacker sång, sjungen av Fred Åkerström. Mycket finare än originalet av Tom Paxton.