För några veckor sedan köpte jag nya svarta byxor och råkade ta en storlek för små men bestämde mig för att behålla dem ändå, för att ha som mål med min träning. Idag testade jag dem igen (utan att förvänta mig att de skulle passa) och jävlar i min lilla låda om de inte satt som ett smäck! Så ursäkta mig medan jag dansar glädjens dans och tackar squats för snabba resultat.
Igår skålade jag in slutet av första arbetsveckan med kall öl. Jag har ju som sagt börjar jobba som personlig assistent och nu i onsdags hade jag min allra första riktiga dag. Det är mycket att lära och mycket som känns osäkert men alla som jag har jobbat med hittills har varit jättesnälla mot mig och tålmodiga när jag är osäker på hur saker ska vara/göras. Det kommer nog gå bra det här.
Jag har även varit ensam hemma hela helgen. Syster for till Gotland i torsdags och kommer hem först imorgon. Så nu sitter jag och bidar tiden tills hon kommer hem. Tänkt att jag en gång älskade att vara helt ensam i flera dagar, nu känns det mest bara jobbigt efter någon dag. Sedan är ju inte Mao och Kayos sällskap särskilt stimulerande...
Men nu när det är sista kvällen ensam så tar jag vara på den (för när hon väl är tillbaka kommer jag vilja vara ensam i lägenheten igen) och sitter med kokosolja i håret och lyssnar på finaste Säkert! utan hörlurar.
Jag har varit på jakt efter cat eyessolglasögon ett tag efter att jag var tvungen att slänga mina gamla solglasögon. Idag hittade jag ett riktigt fint par som fick följa med mig hem. (Akta er nu, för nu blir jag modebloggare!) (Alltså inget dåligt om modebloggare, men det är väl inte riktigt min nisch.) Kayo fick vara modell och jag misstänker att hon enbart gick med på det för att vara snäll mot mig.
Jag skickade ett mms till mamma när jag hade på mig dem och skrev att jag kunde vara cool denna sommaren också och fick svaret "Du är väl alltid cool!". Det var bra för mitt ego. Jag älskar min mamma.
Nu ska jag brodera och titta på kostymdrama. Som sagt, jag är cool. Mamma sa det.
Igår var min allra sista dag på Röda Korset och det känns lite sorgligt att jag inte kommer få jobba tillsammans med alla fina arbetskamrater längre men jag ser fram emot mitt nya jobb. (Som jag förövrigt fick, det nämnde jag ju aldrig.) Det bästa med min sista dag på RK var att jag och min teamleader hade slagit vad om att om jag snittade två värvningar per pass så skulle han hoppa i älven iförd kallingar och värvarväst. Jag behövde bara en värvning under min allra sista dag och jag fick en till slut vid sista huset jag gick till. Det var tydligen inte varmt i vattnet, men i mitt skadeglädjeshjärta var det sannerligen det!
Sedan har jag fått mig två health scares den senaste veckan. Det ena var två plötsliga svimningsanfall inom loppet av någon minut i lördags när jag var i Umeå, dagen efter fick jag fara in till vårdcentralen och ta blodtryck. Jag har tydligen 104 genom 61 i blodtryck, vilket är otroligt lågt. Det andra var när jag kom hem från Umeå fick jag mina resultat från blodprovet jag tog för att kunna donera blod. Jag fick avslag för att mitt blodvärde låg på 119 g/L (det ska ligga på minst 125 g/L för att donera blod) och för att jag hade för lågt ferritinvärde.
Så nu måste jag lägga om lite i min diet och äta mer järn och ännu mer grönsaker än vad jag redan gör. Jag måste dessutom motionera ännu mer för att få upp blodtrycket. Fan, jag kan ju inte påstå att jag är i min fysiska toppform men det känns trist att trots att jag tar rätt bra hand om kroppen, äter relativt bra och motionerar regelbundet, att den ändå inte ska må så bra. Man tänker liksom "Vad begär du, kroppen? Offerblod?!". Tydligen.
Jag var en sväng på torget med Villemo och fick nya Clipperteer, äppelcidervinäger (vilket är bättre för huden och mer effektiv än någon annan "riktig" toner/ansiktsvatten av löjligt dyrt märke), solskyddskräm med faktor 50 för barn (för jag tänker inte bli grisrosa i sommar!), nya sommarskor, öl och melon med mig hem. Så en väldigt lyckad tur.
Det är en sorglig dag när man inser att ens älskade converse all star är pensionsfärdig efter två års flitigt användande. Men som bilden ovan förtäljer så var det dags för dem att gå vidare. Det tar inte bort från det faktum att det var med tungt hjärta och ledsenklump i halsen som de åkte ner i sophinken. Farväl, älskade vänner, ni har gjort ett alldeles gediget arbete av att skydda mina fötter från grus, lera och regnblöta trottoarer. Gone but not forgotten. *cue single tear slowly rolling down cheek*
Nä, nog med sentimentaliteten, nu ska jag dricka öl och titta på brittiska TV-shower på youtube!
Majestätiskt blickande ut mot Skellefteå stad efter 8 km jogg.
Jag verkar ha tagit en omedveten bloggpaus i några veckor (månader?) utan att riktigt mena det. Mitt liv, som vanligt, ärr extremt händelselöst så det har inte funnits så mycket att skriva om. Jag jobbar, sover, äter, joggar, går ut med hundarna och kanske ser någon serie eller film då och då. Det är så mitt liv ser ut.
Idag hände det dock något som är värt att skriva ett blogginlägg om. Jag har sökt nytt jobb, intervjun var idag, och det verkar väldigt lovande. Som det ser ut nu så kommer jag inte fortsätta med Röda Korset efter majmånad på grund av dålig statistik. Det går väldigt dåligt för hela Skellefteågruppen så det är bara en tidsfråga innan det läggs ner helt och hållet. Jobbet jag har sökt är som personlig assistent och får jag det, vilket det verkar som jag kommer få, kommer min ekonomi vara rätt så säkrad nu i sommar och i framtiden, skulle jag inte komma in på de utbildningar jag sökt. Behovet är stort i Umeå också, så då blir det nog lättare att få vikariat där när jag flyttar om jag redan har jobbat ett tag. För flytta till Umeå ska jag, utbildning eller ej.
Imorgon är det dags för intervallträning för att bli en snabbare joggare. Det är pest och pina medan man intervalltränar, men skönare känsla finns det nästan inte när man väl är klar och känner det bra sortens smärtan i benen och man inser att man överlevde den här gången också.
Sedan har jag inget mer än det där att skriva om. Lämnar er istället med Frank Ocean som jag lyssnar löjligt mycket på just nu. Jag älskar honom.
Jag väcktes av alarmet klockan 08:00 imorse och första tanken var "Nej, varför? Varför trodde jag att det här var en bra plan?!" och sedan grät jag lite. Planen var alltså att gå upp tidigt före jobbet och intervallspringa.Vi skulle springa fort som fan två gatulampsavstånd och sedan gå två gatulampsavstånd i snabb takt. Eftersom jag är mer av en långdistanslöpare som springer i sirap (jag är långsam med uthållig) än en explosiv Usain Bolt, så var dagen då det var dags att realisera planen ungefär lika välkommen som ett munsår. Inte alls, alltså.
Trots att min första impuls var att gråta, banna min egna idioti och dra täcket över huvudet och totalt skita i att jag försöker få bättre kondition och bli av med några kilon, så gick det faktiskt bra. Med bra menar jag att jag kämpade på trots att jag ville dö. För snabb, efter min standard, var jag bara de första två gatulampsavstånden. Det kommer nog ta några år till innan jag blir Usain Bolt.
