But we can't have dancin' at the local county jail.

Efter att ha varit i Skellefteå så här länge, så har det bara varit en skam att jag och Anna inte umgåtts med varandra än. Förutom när vi träffades tvärt den 21/1, så har vi inte träffats en endaste gång sedan dess. Så nu idag ska jag iväg med bussen till Hjoggböle och så ska vi äntligen vara med varandra.

Så det ser jag fram emot som attan!

If I never lived without you, now you know I die.

Ibland är covers precis lika fantastiskt underbara som orginalet att det inte gör något att det är en cover.

Det glada gänget.

Det glada gänget!

Monika hade fått ledigt från skolan idag, så hon for in till Skellefteå och mötte upp med mig och Lollo. Sådär glada var vi över att få umgås med varandra. Så, som ni kanske märker, så sprudlade vi av glädje och livslust. Lägg märkte till att det ser ut som jag har ett fantastiskt underbett, som tydligen beror på min "utanpåhaka", som Monika så vackert förklarade det. "Till skillnad från en inutihaka?" frågade jag då. Hon berättade att det är en haka som man kan ta tag i, så det var inte alls så som jag trodde att hon menade. Det hade varit lite tokigt.

Come to me for I'm begging, darling.

När jag och Lollo umgås, så triggar vi varandra till att gå för långt med skämt, förtära onyttigheter, skratta åt sådant som andra inte finner roligt och allmänt vara odrägligt hyperaktiva till den grad att människor måste undra varför vi får gå lösa. Så den här veckan har inte varit något undantag. Fast den här veckan har vi triggat varandras lite lätta coca cola-beroende. Jag vill inte ens nämna, ännu mindre tänka på, hur många liter vi har tagit oss igenom.

Jag vet inte med Lollo, men jag hade i alla fall fått det lite i schack, så min kropp inte längre skrek efter coca cola om det hade gått ett litet tag sedan jag senast drack det. Men efter de där dagarna med Lollo och vårt  befängda coca coladrickande, så är det som om jag fått en kickstart tillbaka till mina gamla sätt.

Efter mindre än 36 timmar sedan mitt senaste glass, så är jag redo att utstå den dödligaste av kyla, den mest förödande av snöstormar, det sötaste av barn vars pengar jag kan sno, i jakten på an affär som säljer flaskor av den där åh så ljuvliga sockerpackade vätskan.

Det är nästan så jag funderar på att börja med crack för att bli av med mitt beroende.

Annars så blev jag rastlöst idag och begav mig ut på en promenad, vilket blev till en nostalgitripp. Från torget svängde jag upp mot St Olofs kyrkan och in på Kanalgatan, där jag har gått miljontals gånger till och från skolan och centrum. Efter Korv-Ivars, om det nu säger er något om vars jag befann mig, så svängde jag upp och kom till Getberget och min gamla gata och mitt gamla lägenhetshus.

Det enda negativa var att det var så fruktansvärt kallt att jag blev dödstrött efter att jag kommit tillbaka till lägenheten. Så nu får jag kämpa för att inte somna på tangentbordet.

Med den sista tepåsen använd, så vänder jag mig till Otis för lite värme.

See through you like cellophane.

Jag är tillbaka i Angelicas lägenhet efter att ha sovit över hos Lollo i nästan en hel vecka. Så nu kommer jag kunna uppdatera lite mer i text. Inte för att jag har mycket att säga. Men det har ju aldrig stoppat mig förut att skriva en massa strunt.

I fredags så åkte Filip iväg till Jörn, så jag och Lollo hade hela lägenheten för oss själva. Och vad gjorde vi under en hel helg? Vi satt och kollade på hela första säsongen av American Horror Story (Jag fick Lollo att fastna för den, så nu är hon lika kär i Tate Langdon som jag. Vilket inte är särskilt hälsosamt, tåls det att påpekas.) och slutet av andra och början av tredje säsongen av Glee. Och drack ofantliga mängder coca cola. Och spelade wordfeud.

Så, så unga och vilda är vi.

Fotosession med Lollo.

Jag skulle se förförisk ut.

And then it's like I fall from the sky.

Jag och Filip på en hemmafest, maj 2011.

Jag och Lollo för några år sedan.

Efter att jag har varit i Umeå och Lollo och Filip var i Östersund, så har vi återförenats idag, vilket har lett till hyperaktivt beteende - som förvärrats av på tok för mycket sockerintag - och Left 4 Dead.

Deras gästfrihet vet inga gränser! Jag får så himla bra service här, så jag nästan börjar tro att de är mina personliga butlers. Vilket jag inte tackar nej till.

Just nu ligger butlarna och sover, medan jag, som inte har den bästa dygnsrytmen, ligger vaken i en enorm dubbelsäng och lånar Lollos bärbara dator.

Annars så gick jag igenom min blogg i jakt efter en speciell bild (Om jag har hittat den, så är det den på mig och Filip.) och snubblade över några inlägg där Harry precis hade blivit min, och nu har jag en klump i halsen och känner hur otroligt mycket jag saknar honom.

Jag slår vad om att den lilla jävel glömt bort mig helt.