Ny blogg!

De som är intresserade att fortsätta följa mitt bloggande hänvisas till denna blogg: http://beatricelundahl.blogg.se/

Well, I'm on my way.

Jävlar i min lilla låda om jag inte kom in på Umeå universitet trots allt! Jag börjar den 1 september och jag känner lite av en skräckblandad förtjusning över det hela. Samtidigt som jag är glad och hoppar och slår ihop klackarna när jag är ute och går så tittar ångest-Bea fram och oroar sig över hur det blir med ekonomin, boende och allt annat tråkigt som vuxna människor måste fundera över och ta tag i. Och jag bara "Nä, men om man skulle ta och lägga sig ner ett tag tills det lösts sig själv!". För det är så vuxen jag känner mig under sådana tillfällen. Inte alls, alltså. Sedan är det ju inte heller det mest fördelaktiga att min kära hemstad inte direkt är känd för att vara staden där man får lägenhet något så när snabbt.

Men vad fan, nu ska jag fokusera på allt det positiva-jag-får-fjärilar-i-magen-när-jag-tänker-på-det som kommer att hända till hösten.Jag ska få flytta tillbaka till Umeå och jag ska få börja plugga igen och jag är glad. Jävligt glad.

Vi avslutar, som alltid, detta inlägg med en låt. Me and Julio Down By the Schoolyard av Paul Simon.

Philosophize in it! Chemicalize with it!

Nu är det snart en månad sedan jag skrev något och förutom att jag for ner till Kristinehamn för att hälsa på mamma i en vecka så har jag inte gjort mycket annat än att jobba. Min redan väldans fabulöst (ahem) enformiga blogg skulle förvärras om jag enbart skrev att idag har jag minsann jobbat. Så tråkig ska jag inte vara.

Idag har jag minsann jobbat, från sju på morgonen till fyra på eftermiddagen i stekande värme. Men inte fan hindrade det mig från att avstå mitt kaffe. Det finns vissa saker man bara inte undvarar. Det hade varit hädelse. Jag hade kunnat befinna mig i de hetaste delarna av Helvetet och ändå dricka kaffe.

Efter jobbet for jag, Samuel och Benne till Bovikens havsbad för ett kvällsbad. Det är första doppet för min del, traditionen att bada så fort isen släppt tillräckligt för att kliva i är sedan länge övergiven, och fy satan vad kallt det var att gå i. Imorgon ska det dock göras om. Vi ska carpa lite diem som fan.

Förövrigt älskar jag Kishi Bashis låt Philosophize in it! Chemicalize with it!

Tisdag och onsdag.

Finmiddag med efterrätt blev utlovat till Lollo, så igår stod jag och svor och skrek i köket i två timmar men lyckades, trots min ilska, att laga både en pastalåda och cheesecake. Jag ska aldrig igen klaga på att Gordon Ramsey svär så mycket, för i mitt kök var allt könsord det här och könsord det där. Men när allt var klart så fick jag mig ett glas vin och då kunde jag äntligen slappna av.

Stadsfesten är i full gång och idag for jag, Miio, Elina och Lollo dit och åkte karuseller och testade lite spel. Efter någon vecka av bara tråkigt väder så var det äntligen lite varmare idag och det kändes faktiskt som att det var juni och inte mars ute. Så det får gärna hålla i sig resten av sommaren!

En jävla lista.

De flesta som känner mig och främlingar som läst den här bloggen ett tag vet att jag är vegetarian. Jag har varit det i över fem år nu och kommer aldrig gå tillbaka till att äta kött igen om inte min hälsa skulle bli helt åt helvete och jag behövde ändra diet för att överleva. Som vegetarian får man spendera väldigt mycket tid åt att förklara ens val för en köttätare (observera att jag inte menar att alla köttätare kräver en förklaring och vissa är bara nyfikna vilket är helt okej) och efter fem år är man faktiskt ganska less. Så nu presenterar jag en lista över de mest irriterande saker en vegetarian får höra. Varning för passivt aggressiva svar. Och kanske några rent av aggressiva svar.

1. Jag förstår om du inte vill äta kött, men varför?
Svar: För att jag inte vill. Jag kräver ingen förklaring av dig för ditt köttätande och du behöver inte en förklaring från mig. Ät ditt kött du och låt mig äta mina grönsaker och bönor.

2. Får du i dig allt du ska då?
Svar: Om jag inte ser döende ut så är det ganska så säkert att jag mår bra och inte har någon brist på viktiga ämnen. Det finns ingen garanti att bara för att man är köttätare att man får i sig allt man ska. Sluta vara låtsasorolig för min hälsa!

3. Okej, ja men det är ju ett argument jag kan acceptera.
Svar: Ursäkta? Behöver jag ditt accepterande för mina livsval? Nä. Om vi vänder på bönbiffen (hehe) så skulle du nog bli ganska irriterad på mig om jag kräver ett argument från dig och sedan säger att jag inte accepterar det. (För "jag vill" är acceptabelt från den köttätande sidan men inte från den vegetariska sidan.)

4. Om du skulle vara på en öde ö skulle du äta ett djur för att överleva?
Svar: Varför behöver du ha det affirmerat att jag skulle kunna tänka mig äta ett djur? Är det en liten vinst för dig? Blir mina argument mindre giltiga? När skulle jag ens hamna i den situationen?! Tror du att jag kommer bli Tom Hanks från Castaway?

5. Det är naturligt att äta kött och vi människor BEHÖVER äta kött.
Svar: Människan är allätare. ALLÄTARE. Låt mig vara.

6. Men vadå, kan du inte bara peta bort det?
Svar: Nej. NEJ. Det kan jag faktiskt inte.

7. Det bästa är ju ändå att äta vilt.
Svar: Men ät vilt om du vill! Jag hindrar dig inte.

8. Men är det inte jobbigt när alla dina vänner äter kött?
Svar: Jo, det är jävligt jobbigt att de får äta precis vad de vill och att de accepterar att jag äter vad jag vill.

9. Så du är en sådan där som släpper lös ägghöns och häller glas i kött?
Svar: Orkar. Inte. Lägga. Energi. På. Ett. Svar. På. En. Så. Idiotisk. Fråga. Dumbulle. (Jag orkade dock sätta en punkt efter varje ord i den där meningen.)

10. Hö, hö, men blir inte djuren ledsna, hö, hö, om du, hö höhöh, äter upp deras mat? HÖHÖHÖÖÖ. *torkar skrattårar från ögat*
Svar: Grattis! Din hjärna har just lyckats fjärta fram den mest originella frågan någonsin! Med din inte alls uttjatade humoristiska fråga är jag nu omvänd. Tack så hjärtligt!

Nu menar jag absolut inte att alla är så där jobbiga. Jag har turen att ha människor i min närhet som accepterar mitt val och inte gör en stor grej av det. Det tackar jag er för.

Squats, you beautiful bastard!

För några veckor sedan köpte jag nya svarta byxor och råkade ta en storlek för små men bestämde mig för att behålla dem ändå, för att ha som mål med min träning. Idag testade jag dem igen (utan att förvänta mig att de skulle passa) och jävlar i min lilla låda om de inte satt som ett smäck! Så ursäkta mig medan jag dansar glädjens dans och tackar squats för snabba resultat.

Det var allt jag ville säga. Hej så länge!

De säger att det är kul att vara ung och fri. Fri från vadå? Från förpliktelser, tjenare.

Igår skålade jag in slutet av första arbetsveckan med kall öl. Jag har ju som sagt börjar jobba som personlig assistent och nu i onsdags hade jag min allra första riktiga dag. Det är mycket att lära och mycket som känns osäkert men alla som jag har jobbat med hittills har varit jättesnälla mot mig och tålmodiga när jag är osäker på hur saker ska vara/göras. Det kommer nog gå bra det här.

Jag har även varit ensam hemma hela helgen. Syster for till Gotland i torsdags och kommer hem först imorgon. Så nu sitter jag och bidar tiden tills hon kommer hem. Tänkt att jag en gång älskade att vara helt ensam i flera dagar, nu känns det mest bara jobbigt efter någon dag. Sedan är ju inte Mao och Kayos sällskap särskilt stimulerande...

Men nu när det är sista kvällen ensam så tar jag vara på den (för när hon väl är tillbaka kommer jag vilja vara ensam i lägenheten igen) och sitter med kokosolja i håret och lyssnar på finaste Säkert! utan hörlurar.

I can tell we know each other very well.

Kayo får stå ut med så mycket med mig som matte.

Jag har varit på jakt efter cat eyessolglasögon ett tag efter att jag var tvungen att slänga mina gamla solglasögon. Idag hittade jag ett riktigt fint par som fick följa med mig hem. (Akta er nu, för nu blir jag modebloggare!) (Alltså inget dåligt om modebloggare, men det är väl inte riktigt min nisch.) Kayo fick vara modell och jag misstänker att hon enbart gick med på det för att vara snäll mot mig.

Jag skickade ett mms till mamma när jag hade på mig dem och skrev att jag kunde vara cool denna sommaren också och fick svaret "Du är väl alltid cool!". Det var bra för mitt ego. Jag älskar min mamma.

Nu ska jag brodera och titta på kostymdrama. Som sagt, jag är cool. Mamma sa det.

Ugh!

Min kropp, tydligen.

Igår var min allra sista dag på Röda Korset och det känns lite sorgligt att jag inte kommer få jobba tillsammans med alla fina arbetskamrater längre men jag ser fram emot mitt nya jobb. (Som jag förövrigt fick, det nämnde jag ju aldrig.) Det bästa med min sista dag på RK var att jag och min teamleader hade slagit vad om att om jag snittade två värvningar per pass så skulle han hoppa i älven iförd kallingar och värvarväst. Jag behövde bara en värvning under min allra sista dag och jag fick en till slut vid sista huset jag gick till. Det var tydligen inte varmt i vattnet, men i mitt skadeglädjeshjärta var det sannerligen det!

Sedan har jag fått mig två health scares den senaste veckan. Det ena var två plötsliga svimningsanfall inom loppet av någon minut i lördags när jag var i Umeå, dagen efter fick jag fara in till vårdcentralen och ta blodtryck. Jag har tydligen 104 genom 61 i blodtryck, vilket är otroligt lågt. Det andra var när jag kom hem från Umeå fick jag mina resultat från blodprovet jag tog för att kunna donera blod. Jag fick avslag för att mitt blodvärde låg på 119 g/L (det ska ligga på minst 125 g/L för att donera blod) och för att jag hade för lågt ferritinvärde.

Så nu måste jag lägga om lite i min diet och äta mer järn och ännu mer grönsaker än vad jag redan gör. Jag måste dessutom motionera ännu mer för att få upp blodtrycket. Fan, jag kan ju inte påstå att jag är i min fysiska toppform men det känns trist att trots att jag tar rätt bra hand om kroppen, äter relativt bra och motionerar regelbundet, att den ändå inte ska må så bra. Man tänker liksom "Vad begär du, kroppen? Offerblod?!". Tydligen.

Sommarkänslor.

Jag var en sväng på torget med Villemo och fick nya Clipperteer, äppelcidervinäger (vilket är bättre för huden och mer effektiv än någon annan "riktig" toner/ansiktsvatten av löjligt dyrt märke), solskyddskräm med faktor 50 för barn (för jag tänker inte bli grisrosa i sommar!), nya sommarskor, öl och melon med mig hem. Så en väldigt lyckad tur.

Det är en sorglig dag när man inser att ens älskade converse all star är pensionsfärdig efter två års flitigt användande. Men som bilden ovan förtäljer så var det dags för dem att gå vidare. Det tar inte bort från det faktum att det var med tungt hjärta och ledsenklump i halsen som de åkte ner i sophinken. Farväl, älskade vänner, ni har gjort ett alldeles gediget arbete av att skydda mina fötter från grus, lera och regnblöta trottoarer. Gone but not forgotten. *cue single tear slowly rolling down cheek*

Nä, nog med sentimentaliteten, nu ska jag dricka öl och titta på brittiska TV-shower på youtube!

Taxi driver, be my shrink for the hour.

Majestätiskt blickande ut mot Skellefteå stad efter 8 km jogg.

Jag verkar ha tagit en omedveten bloggpaus i några veckor (månader?) utan att riktigt mena det. Mitt liv, som vanligt, ärr extremt händelselöst så det har inte funnits så mycket att skriva om. Jag jobbar, sover, äter, joggar, går ut med hundarna och kanske ser någon serie eller film då och då. Det är så mitt liv ser ut.

Idag hände det dock något som är värt att skriva ett blogginlägg om. Jag har sökt nytt jobb, intervjun var idag, och det verkar väldigt lovande. Som det ser ut nu så kommer jag inte fortsätta med Röda Korset efter majmånad på grund av dålig statistik. Det går väldigt dåligt för hela Skellefteågruppen så det är bara en tidsfråga innan det läggs ner helt och hållet. Jobbet jag har sökt är som personlig assistent och får jag det, vilket det verkar som jag kommer få, kommer min ekonomi vara rätt så säkrad nu i sommar och i framtiden, skulle jag inte komma in på de utbildningar jag sökt. Behovet är stort i Umeå också, så då blir det nog lättare att få vikariat där när jag flyttar om jag redan har jobbat ett tag. För flytta till Umeå ska jag, utbildning eller ej.

Imorgon är det dags för intervallträning för att bli en snabbare joggare. Det är pest och pina medan man intervalltränar, men skönare känsla finns det nästan inte när man väl är klar och känner det bra sortens smärtan i benen och man inser att man överlevde den här gången också.

Sedan har jag inget mer än det där att skriva om. Lämnar er istället med Frank Ocean som jag lyssnar löjligt mycket på just nu. Jag älskar honom.

Ja, men jag ångrar ju inte alls det här!

Jag väcktes av alarmet klockan 08:00 imorse och första tanken var "Nej, varför? Varför trodde jag att det här var en bra plan?!" och sedan grät jag lite. Planen var alltså att gå upp tidigt före jobbet och intervallspringa.Vi skulle springa fort som fan två gatulampsavstånd och sedan gå två gatulampsavstånd i snabb takt. Eftersom jag är mer av en långdistanslöpare som springer i sirap (jag är långsam med uthållig) än en explosiv Usain Bolt, så var dagen då det var dags att realisera planen ungefär lika välkommen som ett munsår. Inte alls, alltså.

Trots att min första impuls var att gråta, banna min egna idioti och dra täcket över huvudet och totalt skita i att jag försöker få bättre kondition och bli av med några kilon, så gick det faktiskt bra. Med bra menar jag att jag kämpade på trots att jag ville dö. För snabb, efter min standard, var jag bara de första två gatulampsavstånden. Det kommer nog ta några år till innan jag blir Usain Bolt.

Just want to see and spit the truth.

Mitt måndagsanlete.

Det är mycket möjligt att jag är bland topp tio av världens virrigaste människor. Inte för att stryka mitt eget ego nu, men jag tror faktiskt jag tar hem förstaplatsen. Efter att ha sminkat mig lite extra fint och fixat frisyren, (det är en messy bun, utan någon som helst hjälp från en hårmunk, thank you very much. Det tog sin ljuva, jävla tid för jag har egentligen varken ork eller intresse att lära mig göra uppsättningar.) för det är ju trots allt måndag och ska man överleva en internationellt erkänd helvetesdag så hjälper det om man känner sig lite snyggare än vanligt. Tycker jag i alla fall. Jag såg även till inte sova för länge för att jag skulle hinna äta både frukost och lunch och att allt skulle vara i ordning innan jag skulle börja gå mot jobbet. Sedan, tjugo minuter innan jag måste fara iväg, springer jag till datorn för att kolla på schemat hur många som jobbar idag så jag vet hur många makroner jag behöver packa med mig.

Och då ser jag det...

Jag är inte schemalagd idag. Jag är inte ens schemalagd imorgon. (Men det visste jag redan, försöker bara skapa lite spänning.) Jag liksom ba: "FML!!!1elva. Worst. Day. Ever.". Nej, okej, så reagerade jag inte alls. Jag skrattade lite och tänkte att ja, det här var väl alldeles typiskt mig. Så nu har jag slösat på både smink och hår. Får nog tvinga syster att titta på det och ge mig komplimanger...

Förövrigt så tycker jag om Elektrik Peoples låt Make Me A Bird.

I'm burning up a sun just to say good bye.

Jag bestämde mig för att tag sedan att jag skulle börja se Doctor Who - en brittisk science fictionserie om en tidresande utomjording - för "det här verkar ju roligt och spännande! Och inte kommer jag behöva gråta heller, så det blir ju uppfriskande.". Det är ju visserligen roligt och spännande, men då kommer man till sista avsnittet i andra säsongen och BAM! nu ligger jag i fosterställning och gråter så att snoret flyger ut ur näsan. Det här var inte det jag väntade mig när jag började titta! Det värsta var att jag såg det innan jag gick iväg till jobbet. Så jag fick snabbt torka tårarna, snyta mig och bättra på sminket innan jag gick iväg. När jag var framme så frågade till och med en kollega om jag var förkyld på grund av att jag var så röd runt ögonen.

SPOILER!
Han hann inte ens säga att han älskade henne också! *kryper iväg i ett hörn och fulgråter*
SLUT PÅ SPOILER!

Så nu vet jag inte om jag vågar se något mer Doctor Who. Jag skulle inte klara av om det blir mer ledsamheter som det jag idag fick bevittna. Att det sedan inte blir någon mer Rose Tyler är också förkastligt. Varför började jag ens se det här? Jag behöver inte all den här sorgen i mitt liv just nu. (Även om majoriteten inte är allt för ledsamt.) Men herregud, vad bra det är!

Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer.

Jag har inte riktigt accepterat än att jag faktiskt är vuxen. I mitt huvud så är jag fortfarande den där osäkra 16-åringen som precis fått börja ta eget ansvar för att hyran är inbetald och att det finns tillräckligt med mjölk i kylskåpet. Inte helt fri från ansvar, men inte helt vuxen heller. Visserligen har jag, hoppas jag innerligt för annars skulle det vara bedrövligt, tagit mig ifrån mitt tonårstänkerier i alla fall lite grann och blivit mer förnuftig och mogen, men vuxen? Redan? Jag kommer ju fortfarande ihåg hur det var att inte behöva tänka på hur mjölken tog sig från affären och in i mitt kylskåp, jag behövde bara vakna på morgonen och så stod den där. Så även om jag inte behöver tänka efter innan jag svarar "Jag är 22 år." när någon frågar hur gammal jag är, så finns det fortfarande delar av mig som är 16 år, som är 12 år, som är 8 år och säger åt mamma att vi måste dö samtidigt för att jag inte skulle klara mig utan henne. Jag har fortfarande färska minnen från tiderna då jag inte hade ett enda ansvar och därför är det svårt att inse att det här är det. Det här är vuxenlivet, trots att jag fortfarande är osäker och villrådig.

Det dummaste jag någonsin varit helt stensäker på (förutom den gången jag var stensäker på att dela luggen på mitten och färga den kolsvart var en bra idé) är att när jag fyllt vuxen så kommer allt helt magiskt falla på plats och jag kommer veta allt jag behöver veta och att det bara är att hålla sig fast i räkmackan jag kommer komma glidandes på. Jag visste inte att alla de där känslorna, all den där osäkerheten som jag hade som tonåring fortfarande skulle hålla sig kvar in i vuxenlivet. Det är ju självklart att bara för att man kommit in i tjugoårsåldern betyder inte det att man har svar på allt. Människor i tjugoårsåldern är i stort sett bara vuxna barn som febrilt viftar med armarna för att hitta rätt i en mörkt rum och gör sitt bästa att inte välta omkull något. I stort sett ingen i sin tidiga tjugoårsålder känner att de har full kontroll över sina liv. Och det är okej, för att allt det där osäkra kommer lösa sig och ögonen kommer anpassa sig efter mörkret så att det blir lättare och lättare att se vars man ska gå.

Det är därför jag gillar att deklarera. Trots att jag inte känner att jag har så himla mycket kontroll över mitt liv och trots att jag är inte känner mig vuxen, så får deklarationstiden mig att känna som om jag faktiskt är en fullt fungerande vuxen medlem i samhället. Då är jag inte längre det där barnet som smugit sig in på en fest för vuxna och låtsas som om jag är en av dem. Jag klarade just av en vuxengrej, en riktig vuxengrej, och jag varken dog eller grät och nu känns det som om jag faktiskt kan klara av det här framtill jag kommer till stadiet då jag faktiskt insett att jag är vuxen.

Jag älskar att deklarera.

Varför jag är nervös nu?!

Om den här damen som går vid namnet Beatrice Lundahl har någon som helst flax här i livet, så kommer hon börja plugga på Umeå universitet till hösten. Idag anmälde jag mig till kandidatprogrammet i språk för att studera engelska i tre år och jag vill verkligen, verkligen, verkligen komma in. Så just nu håller jag tummar och tår för att de finner mig värdig. För jag känner mig värdig. Jävligt värdig. Men skulle jag bli intagen skulle jag nog falla ner på knä och utropa "I'm not worthy! I'm not worthy!" à la Wayne's World. Fastän jag är värdig. Nu ska jag sluta skriva ordet värdig.

Inte nog med att jag skulle få börja plugga igen, jag skulle även få flytta tillbaka till Umeå vilket jag har pratat om att jag ska göra i så många förbaskade år utan att det någonsin blivit av. Nu vill jag verkligen att det ska gå bra för mig. Så har ni endast en liten gnutta sympati för mig, kära bloggläsare, så håller ni också tummar och tår för min skull. För en liten del av mig kommer dö om jag inte kommer in. Nu är jag överdramatisk, men det känns ungefär så.

Förstår inte varför jag är nervöst pirrig i magen bara av att ha anmält mig, men jag är det! Hej då, nu ska jag gå och göra mig av med lite nervösenergi på något annat än bloggen.

Här har ni en liten sång George Harrison hjälpte mig skriva åt kandidatprogrammet i språk i hopp om att charma dem lite extra.

Jogg, städ och jobb.

Utifall ni glömt hurdant mitt anlete ser ut.

Just nu är jag sådär trött att ansiktet blir alldeles varmt. Har ni varit med om det någon gång? När man är riktigt jäkla trött och det känns ungefär som ens ansikte står i lågor. Alltid bara i ansiktet. Varför? Om någon av er vet varför det händer så får ni gärna berätta det för mig, för jag har försökt googla det men hittar ingenting. Eller om det nu bara är jag som blir det kanske det är lite svårt att veta anledningen till det. Konstigt är det i alla fall.

Det har varit fullt upp idag, (Ja, nu blir det bara ett tråkigt inlägg om min dag. Nu påstår jag dock inte att jag inte brukar skriva om tråkiga saker.) jag började med att fara ut och springa på morgonen, städade lägenheten när jag kom hem igen, duschade och gjorde mig i ordning för jobbet och for sedan och jobbade. Jag har inte suttit still nästan ens en minut idag, så nu ska jag banne mig göra en kopp te och starta en film eller något avsnitt ur en serie och njuta av att få vara stationär.

Innan jag går iväg för att göra den där tekoppen; jag köpte hundmat på väg hem från jobbet och tog valpfoder då hundmat för vuxna inte fanns i affären och när jag hällde upp den åt hundarna såg det precis ut som nesquick - och då menar jag precis som nesquick - och jag fick seriöst hejda mig själv från att ta upp en kula och smaka på den. För det kunde ju faktiskt vara nesquick, även om jag är smart nog att förstå att nesquick inte säljs som valpfoder. Men det var nära ögat. Varför gör de sådär mot folk? Man är nyvaken eller nyss hemkommen från jobbet, man är inte helt vid medvetande och ser något som ser ut som nesquick och då är det klart att man kommer vilja äta det. Men istället för sockriga, chokladiga kulor är det vanliga hundmat. Säkerligen är det någon som tagit det längre än jag och faktiskt testat äta för att se. Besvikelsen de måste ha känt.

Jag är trött, jag ska inte babbla på om nesquick och hundmat. God natt nu.

And so you'll say "I do, I do want you, want me too.".

Angelica och Ronja bestämde sig för några månader sedan att de skulle tillverka en bröllopstårta bara för att, vare sig det sker ett giftemål eller ej. Idag tog de tag i det hela och vi, jag, Angelica, Ronja och Krister, hjälptes alla åt att skapa det ni kan skåda på bilden ovan. Vanlig, osmaksatt sugarpaste, kan jag meddela, är inte särskilt aptitretande. Men vi hade trevligt medan vi gjorde den.

Krister var även en ängel och hjälpte mig med min dator, som mystiskt slutade fungera efter en ovanligt seg uppdatering. Jag förstod inte vad det var som var felet med den, men lösningen var att stänga av den, ta ut batteriet och laddarkabeln, sätta in laddarkabeln igen och starta om datorn. "Din lilla jävel!" tänkte jag, men sedan gav jag den en kram. Otroligt simpelt egentligen, men inte för någon som totalt inkompetent när det kommer till datorer, aka Frida Beatrice Lundahl. Nu kan jag se på mina serier igen! Så det är vad jag ska göra nu.

Löjligt fin låt av Lanterns on the Lake som jag tycker väldigt mycket om just nu.

En konversation med min syster.

Jag: Vad har du gjort på armen? (Pekar på klösmärken på hennes överarm)
Angelica: Jag vet inte, jag vaknade och var öm där.
Jag: Du har blivit riden av maran.
Angelica: Riden av maran?
Jag: Ja, har du inte hört berättelsen om maran som kommer på kvällarna och rider en så man får mardrömmar. Det är därför det heter mardrömmar. Nightmares. Mares. *gnäggar*
Angelica: ...
Jag: ...
Angelica: ...
Jag: *asgarvar*

(Vill bara påpeka att jag gnäggade för att mare är sto på engelska och kopplingen mellan maran, hästar och ridning. Jag är inte galen.)

Lidl.

Så Lidl har precis öppnat i Skellefteå och hela stadens befolkning beter sig som om självaste Jesus kommit ner från himlen och öppnat upp en affär. Folk över hela jävla allt. Angelica ville dit innan jobbet och handla lite, så vi tog med oss bestarna och gick dit. Eftersom jag har bott nere i söder så är Lidl old news, jag har varit inne i en Lidlaffär mer gånger än vad jag kan räkna på fingrarna (insert en självgod smil här.) och är inte så värst imponerad av hela kalaset längre. Men det hindrar inte Skellefteåbefolkning från att utbrista i "Älskling! Kyckling för 10 spänn!" och "Ta tio av dom!" och så vidare och så vidare. (Ja, jag tittar på dig, mannen inne på Lidl. Din barnsliga förtjusning över billiga varor av b-kvalla var nog för att värma mitt hjärta litegrann samtidigt som jag fnös-skrattade åt dina överdrivet högljudda exklamationer. Du var löjlig och bedårande på samma gång.) Men nog kan jag förstå att folk blir exalterade över en superbillig mataffär, jag vet bara inte om jag själv blir så imponerad av en affär som säljer färdiga hamburgare i samma förpackning som smörgåsar eller en affär som tillät sina anställda att hälla gift i sina sopor så att hemlösa inte skulle kunna äta av maten som passerat sitt bäst föredatum och därmed inte går att sälja i affären längre men som fortfarande var ätbar. Men nog är det billigt alltid.

Men nu ska jag ta och avnjuta en minibaguett för 1,90 kr och se på Misfits ett tag. Jag har helg i två dagar och börjar sedan jobba igen på söndag, så dessa två dagar ska banne mig tas vara på.

Min dator är förresten för tillfället lite sönder, skärmen vill inte fungera men ska testa formatera om den, så det här är skrivet på min surfplatta, så ser inlägget lite konstigt ut så är det därför.