The only sadness tonight is that, in future years, there'll be so many fantastic songs that it will not be our privilege to play. But, believe you me, they will still be written, they will still be sung and they will be the wonder of the world.

Efter att ha tagit ett oavsiktligt uppehåll från joggingen som varade i ungefär en och en halv vecka tänkte jag nu idag att om jag vill fortsätta med joggingen så måste jag ut på direkten och sluta skjuta upp det till dagen efter, för då kommer jag aldrig ta mig ut igen. Så jag slängde på mig sportbehån och joggingskorna och begav mig. Man har ju hört hur fort musklerna och konditionen försvinner när man tar ett uppehåll, så jag gav mig fan på att hålla tempo och inte sluta innan rundan var avklarad. Inte nog med att jag sprang snabbare än vanligt, jag sprang även längre - bara för att jag ville bevisa att jag inte latat till mig för mycket under den där en och en halv veckan.

Nu vill jag dö.

Och kräkas lite.

Men det får vänta för jag ska se The Boat That Rocked och njuta av 60-talsmusik och Tom Sturridges fagra anlete. Adios, amigos.