Someday you will find me caught beneath a landslide in a champagne supernova in the sky.

Finare vänner kan man inte begära.

Min blogg har blivit gravt försummad ett tag nu och det är kanske dags att skriva igen. Inte för att jag tror att jag har människor som sitter i stum förväntan på när jag ska skriva ett blaha-igt inlägg ännu en gång. Jag tror vi alla är i samförstånd om att den här inte kommer bli något mästerverk, fylld med roliga, sorgliga, tankeväckande anekdoter från mitt liv som tonåring och ung vuxen. Mitt liv är tragikomiskt för att det är så banalt och händelselöst. Jag kommer nog aldrig kunna göra en Linda Skugge och ge ut den som bok. Folk skulle somna eller kasta ut den genom fönstret.

Men trots att mitt liv inte skulle göra sig bra som varken en bok eller en film, så händer det fortfarande saker som gör mig glad. Som förra helgen till exempel, då Trästock var i full gång för sommaren 2013. Jag har umgåtts med vänner, druckit öl, hoppat runt till Johnossi, ätit langos för första gången, haft allsång ackomanjerat till gitarr, skrattat åt Thomas Di Leva, gått i ösregn, bastat mitt i natten och olyckligvist och ofrivilligt blottat mig för människor och haft baksmällor som heter duga. Så jag är väldigt nöjd.

Någon som faktiskt har lyckats göra sin dagbok till en TV-serie, My Mad Fat Diary, på engelska kanalen E4 är en tjej som heter Rae Earl som skrev om sina tonårsår under Englands 90-tal, så igår spenderade jag hela dagen efter jobbet med att sluka hela första säsongen. Så som en bieffekt har jag sjungit på Champagne Supernova stup i kvarten och letat efter runda solglasögon att köpa och önskat mig tillbaka till ett årtal jag knappt minns.

Så jag tror jag avslutar det här inlägget med just Champagne Supernova.