And if my heart should somehow stop.

För att jag såg Van Gogh: Painted with Words och återupptäckte van Gogh lite grann.

Tydligen är "Benedict Cumberbatch" inte ett giltigt svar när min syster frågar vad jag önskar mig i julklapp. Jag förstår inte varför.

Jag vet inte hur många av er som är vän med mig på facebook, men där skrev jag i alla fall att min syster halkade och bröt benet för ungefär en vecka sedan. (Tack Skebo, på grund av ert skitjobb med sandningen så har jag nu blivit personlig assistent/slav.) Så min syster har varit mer eller mindre beroende av mig och mina två hela, fullt fungerande ben. Jag har inget emot att hämta saker, bära saker, tvätta hennes hår, hjälpa henne på med en sko, laga mat åt henne, ta hand om Mao och allt det där. Hon kan inte göra det själv, det förstår jag. Men när hon sedan vill att jag ska måla hennes tånaglar, då känner jag mig bara smutsig och utnyttjad.

Jag vet inte hur bekant ni är med mig och min irrationella rädslor - men fötter är i alla fall en av dem. Även de mest välvårdade fötter får mig att rysa. De äcklar mig, på riktigt. Till och med mina egna fötter är svåra att röra om de är helt socklösa. Om jag skulle röra en fot, någon annans eller min egen kvittar, så känner jag mig smutsig och undviker att ta på mitt ansikte eller någon annanstans på mig själv förrän jag fått tvätta händerna. Så nu har ni fått lite insikt på ämnet fötter vs Bea.

Så för att fortsätta, så hade jag inte hjärta att säga nej till min syster. För att jag är världens jävla snällaste *hint, hint* och för att hon är så hjälplös och patetisk, så ställde jag upp. Medalj, någon? Hon hade just före kämpat med att klippa sina tånaglar. Just som jag skulle börja måla, så ser jag att hon har klippt stortånageln väldigt konstigt och påpekade detta till henne. Hon tittar mig rakt i ögonen och, utan den minsta skam i kroppen, sa åt mig att klippa till den och därmed vara tvungen att röra hennes fot. Röra hennes fot, något jag i alla fall skulle slippa om jag bara måla hennes tånaglar. Otänkbart!

"Jag får inte ens betalt för den här skiten!" skrek min hjärna. "I would do anything for love, but I won't do that." skrek mitt hjärta.

Så medan hon, men en väldans stor möda klippte till nageln, satt jag bara och tittade på, utan den minsta droppe skam i min kropp. Det är jobbigt för henne, gipset täcker nästan hela hennes smalben och det är svårt för henne att både se och nå. Man såg att hon led och gärna skulle ha sett att jag hjälpte henne med denna syssla. Det är ju trots allt bara en fot.

Men, ni vet, det är en fot vi pratar om. De är äckliga.

Moral of the story:

• Jag är en douche bag som inte hjälper min syster.

• Jag har integritet.

• Ingen alls, jag skrev bara ett långt inlägg om min systers fot.

Ni får välja själva vilken som passar bäst. Här har ni i alla fall en låt som kompensation för att ni läst ett löjligt inlägg. Jag tycker i alla fall att den här låten är fin.