Just want to see and spit the truth.

Mitt måndagsanlete.

Det är mycket möjligt att jag är bland topp tio av världens virrigaste människor. Inte för att stryka mitt eget ego nu, men jag tror faktiskt jag tar hem förstaplatsen. Efter att ha sminkat mig lite extra fint och fixat frisyren, (det är en messy bun, utan någon som helst hjälp från en hårmunk, thank you very much. Det tog sin ljuva, jävla tid för jag har egentligen varken ork eller intresse att lära mig göra uppsättningar.) för det är ju trots allt måndag och ska man överleva en internationellt erkänd helvetesdag så hjälper det om man känner sig lite snyggare än vanligt. Tycker jag i alla fall. Jag såg även till inte sova för länge för att jag skulle hinna äta både frukost och lunch och att allt skulle vara i ordning innan jag skulle börja gå mot jobbet. Sedan, tjugo minuter innan jag måste fara iväg, springer jag till datorn för att kolla på schemat hur många som jobbar idag så jag vet hur många makroner jag behöver packa med mig.

Och då ser jag det...

Jag är inte schemalagd idag. Jag är inte ens schemalagd imorgon. (Men det visste jag redan, försöker bara skapa lite spänning.) Jag liksom ba: "FML!!!1elva. Worst. Day. Ever.". Nej, okej, så reagerade jag inte alls. Jag skrattade lite och tänkte att ja, det här var väl alldeles typiskt mig. Så nu har jag slösat på både smink och hår. Får nog tvinga syster att titta på det och ge mig komplimanger...

Förövrigt så tycker jag om Elektrik Peoples låt Make Me A Bird.

I'm burning up a sun just to say good bye.

Jag bestämde mig för att tag sedan att jag skulle börja se Doctor Who - en brittisk science fictionserie om en tidresande utomjording - för "det här verkar ju roligt och spännande! Och inte kommer jag behöva gråta heller, så det blir ju uppfriskande.". Det är ju visserligen roligt och spännande, men då kommer man till sista avsnittet i andra säsongen och BAM! nu ligger jag i fosterställning och gråter så att snoret flyger ut ur näsan. Det här var inte det jag väntade mig när jag började titta! Det värsta var att jag såg det innan jag gick iväg till jobbet. Så jag fick snabbt torka tårarna, snyta mig och bättra på sminket innan jag gick iväg. När jag var framme så frågade till och med en kollega om jag var förkyld på grund av att jag var så röd runt ögonen.

SPOILER!
Han hann inte ens säga att han älskade henne också! *kryper iväg i ett hörn och fulgråter*
SLUT PÅ SPOILER!

Så nu vet jag inte om jag vågar se något mer Doctor Who. Jag skulle inte klara av om det blir mer ledsamheter som det jag idag fick bevittna. Att det sedan inte blir någon mer Rose Tyler är också förkastligt. Varför började jag ens se det här? Jag behöver inte all den här sorgen i mitt liv just nu. (Även om majoriteten inte är allt för ledsamt.) Men herregud, vad bra det är!

Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer.

Jag har inte riktigt accepterat än att jag faktiskt är vuxen. I mitt huvud så är jag fortfarande den där osäkra 16-åringen som precis fått börja ta eget ansvar för att hyran är inbetald och att det finns tillräckligt med mjölk i kylskåpet. Inte helt fri från ansvar, men inte helt vuxen heller. Visserligen har jag, hoppas jag innerligt för annars skulle det vara bedrövligt, tagit mig ifrån mitt tonårstänkerier i alla fall lite grann och blivit mer förnuftig och mogen, men vuxen? Redan? Jag kommer ju fortfarande ihåg hur det var att inte behöva tänka på hur mjölken tog sig från affären och in i mitt kylskåp, jag behövde bara vakna på morgonen och så stod den där. Så även om jag inte behöver tänka efter innan jag svarar "Jag är 22 år." när någon frågar hur gammal jag är, så finns det fortfarande delar av mig som är 16 år, som är 12 år, som är 8 år och säger åt mamma att vi måste dö samtidigt för att jag inte skulle klara mig utan henne. Jag har fortfarande färska minnen från tiderna då jag inte hade ett enda ansvar och därför är det svårt att inse att det här är det. Det här är vuxenlivet, trots att jag fortfarande är osäker och villrådig.

Det dummaste jag någonsin varit helt stensäker på (förutom den gången jag var stensäker på att dela luggen på mitten och färga den kolsvart var en bra idé) är att när jag fyllt vuxen så kommer allt helt magiskt falla på plats och jag kommer veta allt jag behöver veta och att det bara är att hålla sig fast i räkmackan jag kommer komma glidandes på. Jag visste inte att alla de där känslorna, all den där osäkerheten som jag hade som tonåring fortfarande skulle hålla sig kvar in i vuxenlivet. Det är ju självklart att bara för att man kommit in i tjugoårsåldern betyder inte det att man har svar på allt. Människor i tjugoårsåldern är i stort sett bara vuxna barn som febrilt viftar med armarna för att hitta rätt i en mörkt rum och gör sitt bästa att inte välta omkull något. I stort sett ingen i sin tidiga tjugoårsålder känner att de har full kontroll över sina liv. Och det är okej, för att allt det där osäkra kommer lösa sig och ögonen kommer anpassa sig efter mörkret så att det blir lättare och lättare att se vars man ska gå.

Det är därför jag gillar att deklarera. Trots att jag inte känner att jag har så himla mycket kontroll över mitt liv och trots att jag är inte känner mig vuxen, så får deklarationstiden mig att känna som om jag faktiskt är en fullt fungerande vuxen medlem i samhället. Då är jag inte längre det där barnet som smugit sig in på en fest för vuxna och låtsas som om jag är en av dem. Jag klarade just av en vuxengrej, en riktig vuxengrej, och jag varken dog eller grät och nu känns det som om jag faktiskt kan klara av det här framtill jag kommer till stadiet då jag faktiskt insett att jag är vuxen.

Jag älskar att deklarera.

Varför jag är nervös nu?!

Om den här damen som går vid namnet Beatrice Lundahl har någon som helst flax här i livet, så kommer hon börja plugga på Umeå universitet till hösten. Idag anmälde jag mig till kandidatprogrammet i språk för att studera engelska i tre år och jag vill verkligen, verkligen, verkligen komma in. Så just nu håller jag tummar och tår för att de finner mig värdig. För jag känner mig värdig. Jävligt värdig. Men skulle jag bli intagen skulle jag nog falla ner på knä och utropa "I'm not worthy! I'm not worthy!" à la Wayne's World. Fastän jag är värdig. Nu ska jag sluta skriva ordet värdig.

Inte nog med att jag skulle få börja plugga igen, jag skulle även få flytta tillbaka till Umeå vilket jag har pratat om att jag ska göra i så många förbaskade år utan att det någonsin blivit av. Nu vill jag verkligen att det ska gå bra för mig. Så har ni endast en liten gnutta sympati för mig, kära bloggläsare, så håller ni också tummar och tår för min skull. För en liten del av mig kommer dö om jag inte kommer in. Nu är jag överdramatisk, men det känns ungefär så.

Förstår inte varför jag är nervöst pirrig i magen bara av att ha anmält mig, men jag är det! Hej då, nu ska jag gå och göra mig av med lite nervösenergi på något annat än bloggen.

Här har ni en liten sång George Harrison hjälpte mig skriva åt kandidatprogrammet i språk i hopp om att charma dem lite extra.

Jogg, städ och jobb.

Utifall ni glömt hurdant mitt anlete ser ut.

Just nu är jag sådär trött att ansiktet blir alldeles varmt. Har ni varit med om det någon gång? När man är riktigt jäkla trött och det känns ungefär som ens ansikte står i lågor. Alltid bara i ansiktet. Varför? Om någon av er vet varför det händer så får ni gärna berätta det för mig, för jag har försökt googla det men hittar ingenting. Eller om det nu bara är jag som blir det kanske det är lite svårt att veta anledningen till det. Konstigt är det i alla fall.

Det har varit fullt upp idag, (Ja, nu blir det bara ett tråkigt inlägg om min dag. Nu påstår jag dock inte att jag inte brukar skriva om tråkiga saker.) jag började med att fara ut och springa på morgonen, städade lägenheten när jag kom hem igen, duschade och gjorde mig i ordning för jobbet och for sedan och jobbade. Jag har inte suttit still nästan ens en minut idag, så nu ska jag banne mig göra en kopp te och starta en film eller något avsnitt ur en serie och njuta av att få vara stationär.

Innan jag går iväg för att göra den där tekoppen; jag köpte hundmat på väg hem från jobbet och tog valpfoder då hundmat för vuxna inte fanns i affären och när jag hällde upp den åt hundarna såg det precis ut som nesquick - och då menar jag precis som nesquick - och jag fick seriöst hejda mig själv från att ta upp en kula och smaka på den. För det kunde ju faktiskt vara nesquick, även om jag är smart nog att förstå att nesquick inte säljs som valpfoder. Men det var nära ögat. Varför gör de sådär mot folk? Man är nyvaken eller nyss hemkommen från jobbet, man är inte helt vid medvetande och ser något som ser ut som nesquick och då är det klart att man kommer vilja äta det. Men istället för sockriga, chokladiga kulor är det vanliga hundmat. Säkerligen är det någon som tagit det längre än jag och faktiskt testat äta för att se. Besvikelsen de måste ha känt.

Jag är trött, jag ska inte babbla på om nesquick och hundmat. God natt nu.

And so you'll say "I do, I do want you, want me too.".

Angelica och Ronja bestämde sig för några månader sedan att de skulle tillverka en bröllopstårta bara för att, vare sig det sker ett giftemål eller ej. Idag tog de tag i det hela och vi, jag, Angelica, Ronja och Krister, hjälptes alla åt att skapa det ni kan skåda på bilden ovan. Vanlig, osmaksatt sugarpaste, kan jag meddela, är inte särskilt aptitretande. Men vi hade trevligt medan vi gjorde den.

Krister var även en ängel och hjälpte mig med min dator, som mystiskt slutade fungera efter en ovanligt seg uppdatering. Jag förstod inte vad det var som var felet med den, men lösningen var att stänga av den, ta ut batteriet och laddarkabeln, sätta in laddarkabeln igen och starta om datorn. "Din lilla jävel!" tänkte jag, men sedan gav jag den en kram. Otroligt simpelt egentligen, men inte för någon som totalt inkompetent när det kommer till datorer, aka Frida Beatrice Lundahl. Nu kan jag se på mina serier igen! Så det är vad jag ska göra nu.

Löjligt fin låt av Lanterns on the Lake som jag tycker väldigt mycket om just nu.

En konversation med min syster.

Jag: Vad har du gjort på armen? (Pekar på klösmärken på hennes överarm)
Angelica: Jag vet inte, jag vaknade och var öm där.
Jag: Du har blivit riden av maran.
Angelica: Riden av maran?
Jag: Ja, har du inte hört berättelsen om maran som kommer på kvällarna och rider en så man får mardrömmar. Det är därför det heter mardrömmar. Nightmares. Mares. *gnäggar*
Angelica: ...
Jag: ...
Angelica: ...
Jag: *asgarvar*

(Vill bara påpeka att jag gnäggade för att mare är sto på engelska och kopplingen mellan maran, hästar och ridning. Jag är inte galen.)