Mao är inte lika intresserad av Love/Hate som jag och Angelica. Han har inte riktigt förstått vilken bra serie det är. Jag tror det är för att han inte förstår engelska så bra. Jag är inte ens säker på om han förstår svenska om jag ska vara ärlig, för varje gång jag frågar honom vad det ger att dra i kopplet så tittar han bara likgiltigt på mig. Men åh-håhå, det är bara två avsnitt kvar av tredje säsongen och tack vare en intervju jag tittade på så fick jag reda på en väldans stor spoiler inför sista avsnittet och jag kommer gråta ögonen ur mig. Helvete, vad bra den är!
Imorgon är efterlängtad för då får jag träffa två flickor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Lollo, som jag visserligen träffar ganska ofta men lika roligt ändå, och Monika, som jag praktiskt taget nästan aldrig får träffa för att stackarn bor i Burträsk. Så imorgon ska vi ha myskväll och se film och på lördagen ska vi hem till mig och se Melodifestivalen. Jag är egentligen inget stort fan av Melodifestivalen, men Monika är det så jag kan offra mig för hennes skull, för jag tycker om henne och hon vill gärna se det. Men då som kompensation, jag väljer i alla fall att se det som det, så är det finkväll så vi ska klä upp oss till tänderna, vilket alltid är roligt.
Jag har blivit lite smått förälskad i bandet Duologue, så här har ni låten Push It.
"If you could just see yourselves. It breaks my heart. You're wearing cardigans!"
Jag är övertygad om att jag har världens mest fantastiskt snälla bror i världen. Det har varit mycket strul med mig och mobiler ett bra tag nu, vilket började med att Mao tuggade sönder min mobil (bästa mobilen jag haft, så det var en mindre tragedi. Men det är lugnt, jag har kommit över det nu.) och Angelica och Robin köpte en begagnad mobil åt mig. Allt var frid och fröjd tills batteriet gick sönder och mobilen hölls sig vaken knappt 20 minuter om laddaren inte var ikopplad. Så nu har jag gått runt med Lollos gamla sketna mobil i flera månader. Som jag är tacksam över att jag fått låna, kanske jag ska tillägga, men ni förstår. Men nu har Robert gått och köpt en ny mobil åt mig. What? Ja. Så nu är jag väldans glad! Mest av allt är jag fascinerad över det faktum att det är en alldeles ny mobil, för endast två gånger tidigare i mitt liv har jag fått nya mobiler. Den första var en Nokia 3310 (förövrigt det enda modellnamnet jag förstår mig på) som jag delade med tre syskon och den andra var en temporär asdålig billig en som kostade runt 300 kr och som man inte kunde skriva å, ä och ö med i smsen, så jag vet inte om de ens räknas.
Så vad var bland det första jag gjorde när jag startade min mobil? Skaffade instagram igen. Så nu får jag hejda mig med att inte instagramma allt jag gör, för det är inte särskilt intressant och jag vill inte vara en sådan där som uppdaterar hela tiden och irriterar skiten ur folk. Det där var inte en hint förresten, om nu någon skulle råka känna sig träffad.
Men nu ska jag nog ta och se klart det där Misfits-avsnittet. Pausade för att kunna ta en bra bild till instagram, för jag är engagerad på det sättet, och "råkade" gå in på internet och stannade där ett tag.
Ska förresten vara rak med er om en sak innan jag går. Även om jag inte är ett speciellt stort fan av Olly Murs, hatar de där låtarna Troublemaker och Heart Skips a Beat som spotify gjort mycket reklam för, så tycker jag att hans låt Busy är riktigt svängig. Kanske för att det är introt till Me and Mrs Jones, som har en plats i lillhjärtat mitt. Dance With Me Tonight är det inte heller något fel på.
Jag tror jag chockade mig kropp lite väl mycket med att stiga upp tidigt och fara och träna på gym och för att sedan på kvällen gå en långpromenad på lite drygt en timme. Idag har jag haft en molande huvudvärk och ingen ork i kroppen överhuvudtaget. Bara tanken på att röra mig har fått mig tårögd. Det är som om min kropp skriker åt mig "Vad fan har du gjort med mig, ditt as?!" och jag har inget bättre försvar än att jag vill se bättre ut naken och ha buns of steel. Jag tror även att sockerabstinensen har kickat in och bidrar till huvudvärken. Det är som svårtast när det har gått mellan en och två veckor och kroppen märker att man inte matat den med socker på ett tag, så jag har kommit på mig själv med att dagdrömma om coca cola, min största last vad gäller onyttigt. Första klunken ur en nyöppnad flaska och det är så mycket kolsyra att det kittlar och gör aningen ont i gommen och på tungan och det är så jävla gott! Fy fan...
Vidare med annat innan jag bryter ihop!
Eftersom idag har varit en väldans seg dag, så har jag haft jävligt tråkigt. Genom mina försök att bota min leda med att surfa runt på internet hittade jag en hemsida som kan räkna ut hur attraktiv man är genom att ta reda på hur symmetriskt ens ansikte är. (Inre skönhet är ju, som vi alla vet, bah humbug.) Så ni läser denna mediokra blogg skriven av någon som är officiellt 89% attraktiv. Jag vet inte vad det är som drog ner de där sista 11 procenten, det specificerade de aldrig så jag kan aldrig få veta vars felet ligger. Men nu vet jag det, så nästa gång jag har en dålig dag och känner mig ful, då kan jag bara säga till mig själv "Bea, glöm inte bort att en dator räknade ut att du är 89% snygg, you stud muffin you!". Det känns redan mycket bättre.
Men nu ska jag väl gå och se en film eller serie tills det är sent nog att gå och lägga sig. P.P. Arnold är förresten ganska så bra.
Idag, kära bloggen, gick jag upp vid halv sex för att vara på gymmet vid tjugo över sex. Förvånad? Det är jag med. Så köp en trisslott för fan, för idag sker det mirakel! Sista jag var på gymmet, gud vet när det var, så minns jag att jag och de jag gymmade med köpte en massa muffins och dricka efteråt, så det kanske inte gav så himla mycket. Men idag har jag varit duktig. Fast det var jävligt svårt att ta sig upp. Och att gymma. Och att ta sig hem igen. Men utöver allt det där så gick det bra.
Jag är dock en sådan där som förväntar mig resultat direkt. "Okej, nu har jag suttit i den här träningsmaskinen i tio minuter, har mina armar blivit smalare?" och självklart har de ju inte blivit det och då blir jag lite irriterad och undrar vad fan allt jobb ger om jag inte får se resultat minuten jag är klar. Vilket är dumt. Sedan är jag också i mycket sämre form än resten av de förbaskade hurtbullarna på gymmet, så när de just har blivit klara med sig uppvärmning är jag redo att fara hem och dö.
Men nu när jag äntligen är hemma igen så ska jag lägga mig ner i sängen och se en film eller något och inte röra mig mer än nödvändigt.
Nu har jag och Lollo sett klart hela andra säsongen av Sherlock tillsammans. Hon grät så som jag sa att hon skulle göra! Men jag hade tydligen överhypat den aningen, för hon sa att den inte var fullt så bra som jag fått serien att låta. Så nu när jag har övertalat henne att se Misfits med mig, ska jag se till att säga något i stil med "Ja, alltså den är väl helt okej, antar jag. Jag ser den mest för lalala". Då kanske hon blir lika besatt som jag. (Ignorera detta som jag har skrivit nu, Lollo.)
Annars så vaknade jag upp imorse och, tack var tumblr, hittade jag en video av en vacker människa vid namn Shaun Koyzcan som håller på med spoken word. Han har gjort en video där han framför texten To This Day för sitt antimobbing projekt. Den är så bra och vacker och underbar att jag har sett den tio eller femton gånger idag och gråtit för att det är så kraftfullt skrivet och framfört och jag kan inte hjälpa annat än att bli så väldans kär i honom. Det är framförallt två bitar ur texten som får håret att resa sig på armarna, hjärtat att bulta lite hårdare och ögonen att tåras för att det är så vackert och sorgligt.
If you can't see anything beautiful about yourself - get a better mirror. Look a little closer. Stare a little longer.
och
... So we grew up believing no one would ever fall in love with us. That we'd be lonely forever. That we'd never meet someone that make us feel like the sun was something they've built for us in their tool shed So broken heartstrings bled the blues as we tried to empty ourselves so we would feel nothing. Don't tell me that hurts less than a broken bone.
Det enda dåliga med att se en serie om Irlands kriminella undervärld är att varje gång jag är ute och går, så förväntar jag mig att någon ska köra förbi i en bil och skjuta ner mig eller kasta in en pipebomb genom mitt fönster mitt i natten. Vilket är dumt av några ganska så uppenbara anledningar. För det första, jag bor inte ens i Irland, för det andra så är jag inte ens en liten del av den kriminella undervärlden i Irland, för det tredje, det mest kriminella jag har gjort är väl att snatta jenkatuggummin när jag var liten och för det fjärde så lämnar jag i stort sett aldrig lägenheten. Vad skulle de behöva skjuta ner mig för? Inte dammsugit under mattan? Sett för många avsnitt av en TV-serie på en dag? Bloggat för mycket nonsens? Jag är bara löjlig. Men det kommer nog från att jag inte leder ett så fruktansvärt spännande liv, även om jag nu inte direkt vill bli medlem i ett gäng. Ett riktigt så spännande liv vill jag definitivt inte leda.
Jag och min kära syster har påbörjat ett mer hälsosamt liv, (jag vet att jag sagt att jag ska bli nyttigare många gånger förut, men ja, ja) och nu ikväll var jag ute och gick och valde vägen som leder mot Erikslidsbacken, som är den mest oheliga backen jag någonsin haft oturen att gå upp för. Man tror att den ska ta slut just vid en sväng, men då fortsätter den hur länge som helst. Så nu är mina ben och min rumpa helt döda. Fan, hela jag är död! Jag får se hur det känns imorgon, då jag hade tänkt köra lite zumba. Jag kommer nog gråta mig igenom hela passet.
Men nu har jag baske mig gjort mig förtjänt av att se en film eller en serie! Och så ska jag göra mig en kopp te och äta lite annanas också. Här har ni Hello Death My Old Friend av Robyn G Shiels, som är ganska så fantastisk.
Igår var jag och såg Monikas uppsättning av Pelle Svanslös, som självklart var fantastisk! Hon har gjort ett sjujäkla bra jobb som regissör. Efter föreställning var det dags för efterfest för alla skådespelare plus mig och Lollo. Jag dansade så mycket att jag har lite träningsvärk i ryggen. Om man nu kan kalla det jag gjorde för att "dansa". Jag tror inte det. Men jag försökte i alla fall, och mer kan man inte begära.
Idag for jag och Lollo hem till henne, jag gjorde pannkakor åt oss som bakismat, de blev jävligt lyckade, och sedan fick jag Lollo och Filip att se The Borrowers. Jag vet inte hur övertygade de var över filmen, men jag fick se lånaren Spiller i en och en halv timme, så jag är nöjd.
Men nu, första säsongen av Misfits och sedan ska jag sova. Här har ni en trevlig låt.
