Mannequin var väldigt dålig. Helt fantastiskt dålig. Så fantastiskt dålig att den blev bra. Men det kan bero på att jag är tämligen förtjust i Andrew McCarthys ljuva anlete och smälter lite varje gång jag ser honom.
Jag såg aldrig Revenge of the Nerds när jag var klar med Mannequin, för jag insåg att klockan skulle vara närmare fyra på morgonen när jag väl sett klart den. Och eftersom jag försöker att inte sova längre än till tolv på vad jag kallar morgonen, så kändes det inte som en så bra idé.
Mer har jag inte att säga, förutom att den här låten är så väldans bra.
Vet ni vad jag avskyr med en sådan passion? När folk pratar om något som inte är svårt att förstå, över huvudtaget, och så avslutar de med "You know what I'm saying?". Bitch, ifrågasätt inte mitt intellekt, säger jag om det. Jag såg en intervju med Lmfao, som är ett band, (Som jag inte tycker om, tåls det att tillägga.) och de avslutade varenda jävla mening med "You know what I'm saying?".
Varenda. Jävla. Mening.
Jag höll på att bli galen.
Men nu ska jag fortsätta med att se 80-tals filmer. Ju töntigare de är desto bättre! Jag berättade för mamma medan vi var ute och gick att jag älskar 80-tals filmer, speciellt tonårsfilmerna. Men hon höll inte med.
Mamma: Jag tycker att de är så töntiga. Jag: Ja, men det är ju det som gör dem bra! Jag gillar det här lite sagoslutet på något sätt. Det ger en hopp. Man sitter där, när den alldagliga tjejen fått skolans snyggaste kille, och tänker "Det där kunde vara jag!"
Jag pratade med min brorsa Robert för några dagar sedan, och vi kom in på ämnet jobb. Han frågade om jag fått något jobb ännu, och när jag sade att det hade jag inte sade han att det förmodligen är lättare att få jobb i Umeå. Eftersom jag längtar som en galning tillbaka till norr, så är det gode lockande att söka jobb där och flytta tillbaka om jag skulle få ett.
Det är inget som helst fel på södern eller på Karlstad, men jag antar att jag är för mycket norrlänning i hjärtat för att känna mig hemma här. Plus att alla mina fina vänner, som jag saknar så mycket att det känns som jag ska implodera, är uppe i Norrland.
Jag och mamma har förresten varit väldigt duktiga idag. Vi bestämde oss för att gå ut och gå idag och istället för att gå den vanliga slingan, så tog vi den extra långa slingan, som har två monstruösa backar i slutet. Jag är nästan övertygad om att de två backarna skapades av en Gud som hatar människor. (Men som vill att vi ska ha buns of steel.) När vi just skulle till att börja tackla den allra första, så bestämde vi oss för att ta ett varv till. Fast då den vanliga slingan, för mamma ville hem i tid till Bonde söker fru. Men det var inte fy skam gjort av oss, det inte.
Mina kladdkakor hade gjort succé på mötet och mamma skulle hälsa från en av dem att hon brukar aldrig äta fikabröd men att hon nu hade tagit två bitar. Success! Nu vill de tydligen att jag ska baka till varje möte. De hade också pratat om att betala mig för baket, men jag vet dock inte hur seriösa de var när de sade det.
Men nu är det dags för lite mer 80-tals magi. St Elmo's Fire står på tur. (Andrew McCarthy från Pretty in Pink är med i den. Swoon!)
Åh, Lloyd Dobler, du kärlekens man! Om du någonsin skulle stå utanför mitt sovrumsfönster, iklädd en blottarkappa och med en boombox ovanför huvudet, då skulle jag dåna! Det skulle nästan vara för mycket kärlek för mitt hjärta att klara av.
Vad jag inte skulle ge för att mitt liv skulle vara som en 80-talsfilm.
Ugh, jag har just tittat på Justin Biebers (Eller Beaver, som jag föredrar att kalla honom.) nya musikvideo Mistletoe. Varför jag ens tänkte tanken att titta på den är bortom mig, och nu känner jag för att kräkas över all töntighet som fanns med i den där videon. Jag visste inte ens att det var möjligt att en video kunde vara så töntig, men tydligen så kunde den det. Och låten sedan! Inte under några omständigheter ska en julsång innehålla uttryck så som "I'mma be", "Shawty"eller några andra "gangster"-uttryck. Det är bara åh så fel.
Men nu ska jag sluta spy galla över Justin Bieber och hans musik. Han är säkert bra om man gillar den sortens musik. Skit, alltså. (Om ni gillar honom, så förstå att jag överdriver och att jag faktiskt respekterar er musiksmak.) (Men jag tycker fortfarande att han är skitdålig.)
På tal om töntighet, fast den sorten som jag tycker är cool, så har jag laddat hem Sixteen Candles. Så snart är det dags för lite 80-tals tonårsfilm à la Molly Ringwald et John Hughes. Så det ser jag fram emot, för nu var det länge sedan jag såg den sortens film.
Annars så har jag bakat fyra satser kladdkaka idag, för att jag är världens snällaste dotter. Mamma tycker att de på hennes jobb tar med sig så tråkigt köpefika, så hon ville liva upp fikastunderna med hemmabakad kladdkaka och på så sätt få de andra att också ta med sig hemmabakat fika att bjuda på. Men eftersom hon har fått för sig att hon inte kan baka kladdkaka, så fick hon mig att göra det. För att jag är snäll, sade jag det? Det är jag i alla all.
Men baske hon om hon tar åt sig äran för dem! Om jobbarkompisarna nu tycker att de var goda.
Nu kallar Molly Ringwald, i all hennes ginger awesomeness, på mig!
