Muffins.

Vänster: banan/strössel. Mitten: banan. Höger: hallon.

Jag bestämde mig för att återigen baka dessa ärofyllda bananmuffins som jag gjorde för någon vecka sedan. Tyvärr så var en sats lite väl länge inne i ungen, så taket blev en nyans för mörk och lite hårdare än tänkt. Men det räddade jag genom att strö strössel över dem, så det varken syns eller känns att taket blev för mörk och för hård. No one will ever know! Förutom ni som läser det här, det vill säga. Men ni säger inget. Right?

I den andra satsen bestämde jag mig för att blanda i hallon eftersom det inte fanns kvar någon banan, och om jag får säga det själv så är de förbaskat goda. (På bilden är de bara bleka, men de har lite rött i sig också.)

Jag har bakat banan/strösselmuffins, bananmuffins och hallonmuffins på mindre än en timme, så jag är mäkta stolt över mig själv. 

Nu ska jag se Heartless (var för trött för att se klart den igår.) med mon frère Samuel, som fått agera personen som her smeten i formarna. Her - lite norrländska för er där.

I'm like the patron saint of random violence.

Jim Sturgess i Heartless.

Jag började skriva en lite längre metafor för det jag tänker skriva alldeles strax, men halvvägs genom så ledsnade jag. Så jag tänker bara skriva som det är: Jag saknar mina vänner så mycket att jag inte vet vars jag ska ta vägen.

Tack för mig, nu ska jag se på Heartless.

Remembering you running soft through the night. You were bigger, brighter and whiter than snow.

Så nu har jag äntligen tagit mig i kragen och ringt till Espresso Houses chef. Samtalet gick på ett ungefär så här:

Luren lyfts och det är alldeles tyst.

Jag: Hallå?

Avlägset och ohörbart ljud.

Jag: Hallå?
Barnröst: Heeej.
Jag: Hej, har du mamma hemma?
Barnröst: Ja-aa.
Jag: Skulle jag kunna få prata med henne?
Barnröst: Okeej. *Paus* Hon sååveer.
Jag: Okej, men då får jag ringa igen lite senare då.
Barnröst: Okeej.
Jag: Hej då!
Barnröst: Heej dåå!

*Klick*

Lyckligtvis såg hon att jag hade ringt och ringde upp lite senare. Hon berättade att hon hade anställt en kille nyligen och en tjej skulle börja provjobba i september, men eftersom skolan börjar snart, och de som både jobbar och går skola kommer ha ganska fullt upp, så skulle jag höra mig då.

Så jag ska hålla tummarna för att tjejen är riktigt dålig på sitt jobb och har för fullt upp med skolan för att kunna ha kvar jobbet.

Inte för att jag vill henne något ont - jag vill bara så väldigt, väldigt gärna ha ett jobb.

Don't you agree that I'm a winner?

Jag hittade den här när jag kollade igenom gamla blogginlägg. Jag blir väldigt nostalgisk, och baske mig, den är fortfarande lika catchy som för två-tre år sedan!

Choose life.

 

Idag har jag vaknat, tagit på mig pyjamasbyxor, tittat på söta djur på youtube, lyssnat på musik och spelat Bubble Spinner. Och klockan är redan fem på eftermiddagen. 

Kan någon svara mig vad jag gör med mitt liv? För det har jag inte aning om.

Men nu ska jag hoppa in i duschen, ta på mig riktiga kläder och sedan laga mat. Så kanske jag känner mig som en människa igen.

Hur man undviker våldtäkt.

1. Lägg inte droger i folks drinkar.

2. När du ser en kvinna ensam, låt henne vara!

3. Om du stannar bilen för att hjälpa en kvinna som har problem, kom ihåg att inte attackera!

4. Öppna aldrig en dörr eller ett fönster oinbjuden.

5. Om du åker hiss och en kvinna kliver på, ANGRIP HENNE INTE!

6. Kom ihåg att människor går till tvättstugan för att tvätta. Försök att inte antasta någon som är i tvättstugan ensam.

7. Om du känner att du inte kan kontrollera dina impulser, be en vän hålla dig sällskap och under uppsikt.

8. Var ärlig. Låtsas inte vara en vän som bryr sig och manipulera inte andra att lita på dig så att du sedan kan utnyttja tillfället att antasta. Om du inte är tydlig med dina intentioner så kan den andre få för sig att du inte tänker våldta.

9. Glöm inte bort att du inte får ha sex med nån som inte är vid medvetande.

10. Kom ihåg att kvinnor inte bär kort kjol för att du ska komma till lättare.

Hittats hos Lady Dahmer.

Try, try, try, try not to think, not think of anything all night and day. Broken, broken, broken heart, when will you just go away?

Jag har gått och blivit lite musikaliskt förälskad i Jeffrey Lewis. Han låter lite grann som en blandning mellan The Moldy Peaches och Daniel Johnston. Låtarna är enkla och söta, sjunget med en monoton röst och, på vissa ställen, lite småfalskt.

Annars så håller jag på att tvätta, så här på en söndag. En maskins instrumentpanel hade gått sönder, så jag kunde inte få upp luckan. Men smart som jag är, och lyckligtvis innan jag fick en större panikattack, så kom jag på en superidé för hur jag skulle få upp den.

Instrumentpanelen hade blivit intryckt samtidigt som gummigrejen som utgör de yttre knapparna tagits bort. Men jag hämtade en penna som jag tryckte in mot själva kärnknappen. Så det där löste jag galant.

Jag måste få påpeka att just den här låten inte låter som varken The Moldy Peaches eller Daniel Johnston, innan ni börjar ifrågasätta om jag verkligen hört låtar av båda förenämnda musiker.