Förut älskade jag att vara i mitt eget sällskap. Jag kunde vara tyst i flera timmar och bara njuta av att det inte var någon annan där som jag var tvungen att prata med. Jag kunde ägna mig åt att lyssna på musik, läsa eller titta på filmer eller serier, och vara helt nöjd med det. En hel helg kunde gå utan att jag yttrade ett enda ord, och det var så grymt skönt. Men nu blir jag så ledsen och känner mig så ensam när det inte är någon annan i lägenheten. De behöver inte ens vara i samma rum som mig, så länge de är där.
Nu sitter jag här ensam i lägenheten och längtar tills imorgon då jag ska iväg och fira Sofia som har fyllt år och sedan dra ner till Stadsfesten, för att jag ska få umgås och prata med människor som jag tycker om.
Men tills dess ska jag fortsätta lyssna på lågmäld musik och känna mig lite ensam.
Jävligt glatt inlägg, det här.